jupprörd stämma; den blir mig dyrköpt, jag få betala den med min ära och mitt själslugn Jag märkte, då jag kom på gatan, en lång man insvept i en kappa, som väntade någon, de är en älskare, tänkte jag; jag rusade på honom och fattade honom i kragen. Den stackarn ble! rädd och lemnade mig genast sitt ur, sin börs och tvenne gulddoso.. Se der äro de;8tag dem! jag öfverlefver icke en sådan illgerning!, Hans hustru och barnen instämde i dessa tönkesätt under tårar och jemmerklagan. Denna syn rörde Poulailler till den grad, att han icke drog i betänkande att visa sig. ÅAsynen af den okände utanför fönstret bragte familjen i yttersta förskräckelse. — Trösta er, sade han åt fadren, ni har plundrat en tjuf. Det är en god sak, och som inträffar verkligen oftare än någon föreställer sig. Ni har endast gjort en rask gerning, då ni plockade den uslingen; men då man kan förvara sin redlighet, är det likväl alltid bäst. Akta den, men behåll också ert byte; det är ieke någon stöld, det är priset för en djerf handling; det är godt då fegheten får betala den, — Men hvem är ni då? hvad rätt har vi öfver andras gods? — Den envåldige chefens rätt öfver en af sina underlydande. Jag är Poulailler! Der, t2g detta till och slå er på något handtverk; det skall lyckas er bättre. Det stackars folket var utom sig, och kunde endast framstamma en fråga, huru de kunde vedergälla ett sådant ädelmod. — Derigenom att ni säger mig hur jag skall komma ned på gatan, uten att bryta halsen af mig. Jean Jacques gaf icke ett bättre svar åt hertig Praslin, då dennes stora danska hund, som sprang framför hästarna, kullslog filosofen. Hvad kan jag göra för eder? frågade hertigen, som icke kände mannen. Ni kan binda er hund! var det lakoniska svaret. Lycklig att hafva bjelpt en familj ur nöden, gick röfvaren att straffa den af de sina, som på ett så fegt sält vanärat hans korps. (Slutet följer.)