t! kompani uppträdde som hans rival, missbruka
tide sin makt och förförde!ade sin underhafvan
ide. Poulailler svarade först med en örfil, der
t! på drog han sabeln och sårade sin förman
I Döden var uplösningea på denna serie af oför
sigtighet; subordinerade personer borde aldri
jega passioner icke eller de fattige. Vår herre ha
de bordt ge dem tiotusen livres i ränta, p
samma gång han gaf dem känslor, stolthet oc
I karakter. — Händelsevis, låg regementet när
gränsorna; Pierre rymde ur fängelset , och få!
I detta ögonblick trädde han i öppet krig mec
samhället. :
Man vet icke hvad som kan följa af de til
utseende obetydligaste omständigheter. De
allraringaste är icke räknadt för intet af De
jsom styrer menniskerna. Man tror sig lätt kun-
na disponera öfver en stackars eländig indi.
jvid; i sin obetydenhet re volterar han sig och sti-
ger till ryktbarbet genom brott.
Pierres djupa förstånd, hans mod vid alla till-
fällen, hans skieklighet, den försigtighet hvar-
imed han uttänkte en coup de main, den otro-
liga hastighet hvarmed han utförde den, hans
: uppmärksamhet mot de sina, allt detta höjde
j honom snart till första ravgen. Hans första ex-
i peditioner skedde i Tyskland.
Vid denna tid hade han fattat posto på spet-
sen af en kulle, hvarifrån man hade en vid-
sträckt utsigt öfver det krivgliggande landet.
Vid åsynen af hans eleganta drägt, hans hygg-
liga utseende och lyxen i hans vapen kunde in-
gen taga honom för den han var. Han hade
länge väntat på denna höjd, då han märkte tven-
ne fruntimmer komma gående. Deras utseende
var förtjusande och han nalkades dem; ungdo-
men är öppen för meddelande, På Poulaillers
tillfrågan svarade de, att de låtit sin vagn följa
efter för att till fots vandra öfver denna kullen.
Vår röfvare fann sig inom få ögonblick all-
deles betagen af de unga skönheterna, men se-
jdan dessa någon stund betraktat den sköna ut-
sigten, lagade de sig till att nedstiga i den ne-
danför liggande dalen; detta var likväl något
vådligt, emedan en hop banditer der lågo i för-
såt, lurande på rof. Anföraren var likval allt
för mycket uppeldad af sin nya kärlek att tillå-
ta, det man plundrade hans herrskarinna. Han
lemnade damerna innan ännu vagnen anländt,
klättrade utför en stig i den nästan lodrätta
klippan, med blixtens hastighet, och anbefalte
sitt folk att icke oroa de resande, Då de tve-
ka, utdelar han vinsten af sina föregående byten
bland kamraterna, och baron Kibergens döttrar
passera utan att ana hvilken fara de lupit.
Samma dag uppdrog Poulailler befälet öfver
truppen åt sin löjtnant för några dagar och sat-
te sig till häst och, djerft följande sin passions
ledning, begaf han sig till baronens slott, un-
der antaget namn af markis Petrucci från Siena,
hvilken af honom kort förut blifvit plundrad
och hvars papper han äfven bemäktigat sig.
Hans felska namn skaffar honom ett vänligt
emottagande; hans älskvärdhet förvärfvar honom
Wilhelminas hjerta. Men genom en af dessa
ödets lekar, hvaraf våra komedier öfverflöda,
anländer en vacker dag en resande; denne är
den verklige Petrucci. Han igenkänner den
djerfve, som plundrat honom på namn och pen-
ningar. Röfvaren underhåller sin rol med o-
förskämdhet; baronen tvekar; man efterskickar
perserer, som känna den verklige markisen; att
invänta dem vore en dårskap. Poulailler för-
svinner samma natt från slottet, men icke en-
sam. Hans älskarinna, som icke kan lefva u-
tan honom, följer honom att dela hans öde.
Som han hvarken ville skiljas ifrån henne
eller utsätta henne för någon fara, besluter han
att öfvergå till Frankrike och slå sig ned i Pa-
ris; denna hufvudstad för civilisation, detta pa-
radis för tjufvar, skulle hädanefter blifva skåde-
platsen för vår hjeltes bisarra äfventyr.
Scener, omvexlande af rofgirighet och ädlare
böjelser, utmärkte hans bana.
En natt, då han steg öfver några tak för att
bryta sig in uti ett hus, hvars egare) var bort-
rest, kom han tillZett fönster, hvarifrån han
hörde snyftuingar och suckar i rummet innan-
för. Nyfiken sannade han och lyssnade. Det
var en familj utan bröd, utan hjelp. Rörd öf-!
ver ett elände, hvarför han sjelf så ofta varit ul
te, ville han kasta in sin börs, då kammardör-
ren häftigt öppnas, och en man instörtar med.
en dolk i ena handen och i den andra en börs
i