väl. Man hade sett bonom hålla sjön i så svar väder, att man allmänt kom öfver ens om, at endast ett pactum med den onde kunde rädd honom ifrån att förgås. Man talade mycke derom , men detta bekymrade honom föga; Ei sak, som också bidrog till denna öfvertygelse var att Roussart var den ende i församlingen som aldrig plägade bivista gudstjensten. Pre sten lät undfalla sig i sina predikningar, att har tillhörde de fördömdes klass; och genast afbröt grannarne allt umgänge med honom. På detta sätt stodo sakerna, då ryktet utspridde sig i byn, att den raske Jacques Poulailler besegrat den sköna Isabeaus hjerta. Snar derpå talade man om bröllopet. Andtliger uppläste presten en söndag i högmässan för första gången lysningen, och ställets ungdom samJades efter gudstjenstens slut på kyrkovallen kring Poulailler. Glädjedrucken emottog den lycklige Jacques handslag och gratulationer, då Roussart äfven visade sig till allas förvåning , ty han hade förut sorgfälligt undvikit alla större samlingar. Han framgick rakt till Poulailler, helsade på honom och sade derefter: — Du skall således gifta dig, kamrat? — Jo, det är mest sakert. — Lika säkert som att det första af dina barn skall tillhöra djefvulen, och det är jag . .. jag Roussart, som säger dig det. Derpå vände han sig tvärt, och återgick till sin ensliga bostad, lemnamde hela samlingen betagen af förvåning öfver hans ovanliga profetia, och Poulailler mest skakad af alla. Från detta ögonblick visade han sig icke mer i byns granskap, och en vacker dag försvann han alldeles, utan alt man visste, hvart han tagit vägen. Vi hafve här anfört krönikans ord; förmodligen har hon icke hvad sanningen vidkommer vari: så samvetsgrann. Låtom oss endast akta till profetian; den tyckes hafva gått i fullbordan. Jacques Poulailler, vidskeplig som landtfolk i al!mänhet och isynnerhet såsom Bretagnare, glömde aldrig den mörka spådomen. Hans g annar liknade honom, och när ett år efter bröllopet hans förstfödde såg dagen, helsades han den djefvulen gifne ) med ett allmänt utrop af fasa. Man anmärkte, att den nyfödde under döpelse-ceremonien skrek, sparkade och gjorde förfärliga grimaser, och deremot log så snart han kommit uti fria luften, en sak som allt för ofta förekommer vid denna heliga ceremoni, som sällan faller sig i den nyföddes smak, men som bemärktes denna gång, i anledning af spådomen. Man behöfver icke fara till Bretagne, för att se dylik vantro. I anledning af förutsägelsen väntade man, att den lille Pierre skulle bl: ful och missväxt. Men tvärtom såg man ett vackert och välväxt barn, med svarta sköna ögon, ett blomstrande hufvud, ljus hy, välbildad mun och ett af naturen krusadt hår; men till sin moral blef han med åren verkligen en liten byting; häftig, argsint, elak, alltid i gräl och hårdragningar med sina jemnåriga. Om man beklagade sig öfver en fiskdams eller en trädgårds plundring, var det alltid Pierre Poulailler, som fick skulden. Hans far bjöd till på allt vis att tukta honom, men han blef alltid oefterrättlig. Man tror sig kunna; tillrättavisa barn med 2ga; fåfäng möda: de blifva ofta hårdsinta förr än de låta tillrättavisa sig af dylikt. Mar kan ofta förr bryta deras hufvud, än deras karakter, och det raseri hvarvill man bragt dem, utgör ett slags tröst för dem. Men stryk är dock ett talande argu ment öfver hela verlden och derför bibehålles det. Presten hade mycken möda med Pierres första skriftning. Han genomgick en hel serie af sina förbättringsmedel, och denna var lång, utan att lyckas inplanta i den egensinnige de första begreppen af sin kunskap. Hvartill tjenar det, svarade bytingen, är jag icke djefvulens barn? Är icke detta nog, för den väg jag har att välja? Så väpnade sig Pierre med fördomen mot herne sjelf. Genom sina kamraters förolämpvingar hade ban lärt känna sitt öde. Sålunda händer det förutspådda just derföre att det är förutsagdt , en omständighet den man icke nog gifver akt på. Enfaldigt pladder blifver sålunda ofta ett oundvikligt öde. Vid tio års ålder sattes Pierre till skeppsgosse på et: handelsfartyg. Två år derefter rymde han till England, sedan han bestulit sin