FRA ARA Prosa td BLANDADE ÄMNEN. I en Tysk roman (af Gutzkow) förekommer en ganska träffande målning af en ung, liberal -skriftställares städjande till försvar för regeringen, och af hans planer för sin nya befattning. Mannen är Israelit och, som han sjelf uppger, f. d. Heinian. Samtalet mellan ministern och den unge rekryten, hvarunder kontrahenterna känna hvarandra på pulsem och den gamle stats mannen kämpar svårligen mellan sitt högdragna förakt för litteratören och känslan af behofvet att fånga homom, är putslustigt nog; men egentligt intresse får det först då, när Israeliten utvecklar planen för sin verksamhet. nJag vill, — säger han — bevisa om liberalismen, att han förvandlar menskligheten i en räkningsmachin af döda begrepp. Jag vill försöka, om man icke kan försvara den historiska rätten med litet mera poesi, än förnuftsrätten hittills blifvit försvarad. I historien finns ingenting, som uppvuxit ur torra sanden; allt, som vill frodas, måste hafva sin feta historiska jordmån. Men man måste gå ännu längre, anfalla sjeltva den s. k. nya skolan och uppdaga dess motsägelser. Jag för min del åtminstone vill deducera, att nya skolan hotar sjelfva liberalismin, emedan denna ändock verkligen har några saker, som han vill låta staten och kyrkan behålla. Denna moderna destruktion af alla förhållanden har mera förvandtskap med några vattenblommor af s.k. sociala theorier, hvilka uppskjutit ur Frankrikes politiska och moraliska förträskning, såsom St. Simon, såsom Fourier. Ja, jag kan till och med deducera, att deribland finnas några hufvuden, som rätt gerna skulle gå in på en theokrati i Lamennais mening. Detta chaos af opisioner finnes att tillgå; en blöt, knådbar massa, som man måsie forma än spetsig, än rund, än kantig, för att bevisa henne, huru osammanhängande hon är. Detta vill jag göra. Jag har: vant mig att bruka nya skolans tankar och talesätt ; och jag vill lägga mitt innersta i dagen; hvad blott jag sjelf kan tänka, vill jag ständigt framställa såsom det, hvilket bör bekämpas. Hvarje parti har någon affektation; men jag! skall skrifva den blott på min motståndares räkning; jag skall bevisa, att han tänker annat än han skrifver, att han låter tyrannisera sig af en ide-association, som han gerna skulle afskudda :sig, om han blott hade mod dertill, nemligen om han blott vågade för partiet. Och allt detbh ta skall jag icke göra i något större verk, utan i anonyma tidningsartiklar; skall, som en mullvad, gräfva mig fram i dagen än hår, än der, och det icke i form af anfall, utan i form af öfverraskning och bakhåll. För att prestera något gediget, fordras härtill framför allt en offciel mask. Jag måste kunaa säga: detär i fråga; man har beslutat; det är i gerningen, att etc. Ja, om det än blott skulle heta: det vore att önska, det är lätt möjligt, det är mitt råd. I synnerhet är det af vigt att intaga en fast ståndpunkt i fråga om den utvärtes politiken. Man måste all id hota med slagtningar vid Rossbach ; man får icke sky att uthärda en formlig revolt af alla utlänska tidaingar. Sluthgen måste man vänja sig vid de uttryck, som brukas i de nyare censur-edikterna. Om en bok, som är något fritt, något subjektift, med ett ord något modernt skrifven, bör man genast säga: denna bok är författad i en dålig anda. Maa b:höfrver platt icke analysera denna an da, att bevisa, hvarföre den egentligen icke är! j dålig, utan blott obrukbar; man bör äfven af. en pohtisk fråga genast göra en moral-fråga. Lika så måste man vänja sig vid uttrycket: falska läror; ty det är för vidlyftigt att 5 I lägga, att den eller den idå n utgrenar sig dit eller dit, sammantränger med, leder sig från eller till det eller det. Man bör alls icke ställa sig så, som om någon ting kunde bestridas. Det herrskande systemet bör man kalla sannineoSsaAa