eller att helsa på en liten tennbägare, som in
nehöll ett friskt och fradgande öl.
Under loppet af ssmtalet upptäckte den re
sande, att hans nye vän var skolmästare i för
samlingen, och att den perion, som utbredd
sig framför elden, var dess kyrkoherde. D
denne sednare märkte, att främlingen, ehuri
han fått kunskap om dess vigtiga embete, lik
val icke derföre lät påskina någon större akt
Ining för honom, ökade sådant ännu mer han
elaka lynne; men - han beslöt att låta skolmä
staren bära upp det, emedan han icke ansåf
lämpligt att låta det utbryta öfver främlingen
Nå väl, min vän,, sade mannen i gråa jac:
Ikan till skolmästaren, sjung då en visa för oss
ait fördrifva aftonen; och ni, mor värdinna
lIglödga oss litet brännvin att läska vår strupe.
nJag kan inte sjunga,, svarade den goda skol.
mästaren; men om ni så vill, skall jag berätt
er en sagan
Nå, får gå för en saga då,, svarade främ.
lingen.
Jag skall göra så godt jag kan,, återtog skol.
mästaren, och det så mycket heldre, tillade
han, vändande sig till pastorn, som jag kom-
mer ihåg en, hvilken jag ännu inte berättat fö;
er. J hafven förmodligen allesammans hört ta-
las om den namnkunnige trollkarlen Michae
Scott? Han hade tre tjensteandar: Prig, Prim
och Pricther . . .0
Ni har redan talt om Piig, Prim och Pric-
ther, inföll kyrkoherden tvärt. Ni har anfört
dessa ledsamma namn så många gånger som
jag har tänder i munnen.,
Ert afbrott är temligen ohöfligt,, sade främ-
lingen, med ett knytnäfslag i bordet. ,Är det
möjligt att på det sättet behandla den der he-
derlige mannen? Jag vill, att han skall berätta
sin saga, er till trots, om ni än hört henne
så många gånger som ni har hår på hufvudet.v
Nej, nej, kära herre;, invände skolmästaren
med mildhet, beräita heldre någonting ni sjelf,
och sedan skall jag söka påminna mig någon
gammal legend, mera passande för ett sådant
auditorium. ,
Det vill jag göra,, svarade den resande, e-
huiu jag icke är någon skicklig sageförtäljare.
Jag vill berätta för er en sann historia, som fin-
nes i tillförlitliga krönikor, och som innehåller
en fiuktansvärd läxa för snålheten. Min vär-
dige herre,, fortfor han vänd till kyrkoherden,
ni tör hafva hört, att i Grefskapet Angus fin-
nas en mängd djupa och mörka hålor?,
Jag vet det, utan ait ni behofver säga mig
det ,, afbröt kyrkoherden, som berättarens pro-
log redan misshagat.
Nå väl; fullföljde främlingen. I en af
dessa hålor bodde en man, som, sedan han för-
stört all sin egendom på tillfredställandet af sitt
begär att äta och diicka godt, slutligen nödga-
des med sin hustru och sina barn söka en fri-
stad i en bland dessa hålor, hvaråt de ohygg-
liga uppträden, jag ou ärnar berätta, gifvit be-
npämningen: Helvetes-hålan. Utan att ångra de
olyckor han ådragit de sina, saknade desne us-
ling endast de goda måltider han nu mera var
ur stånd att göra, drömde om intet annat än
vaktlar, rapphöns eller fasener stekta på elden
eller på spett, kalkoner och lök, och det ljuf-
vaste föremålet för hans tankar var — här
uttryckte sig främlingen med ett slags emfas,
som kom den tjocke pastorn att darra — ,mi-
ne herrar goda skifvor rökt lax, stekta på hal-
ster. och den sannfärdiga krönikan, som med-
delar oss denna historia, säger oss, att cå in-
nerlig var den dyrkan den eländige bar för sin
mage, att han skulle icke delat den minsta skif-
va med sig åt hvem som helst, om han än
ned en så lätt uppoffring kunnat frälsa de si-
pa, vänner och ar förvandter, från ett totalt för-
derf.n
Men der funnos inga rökta lexar i hilan;
dessutom skulle han sakna både eld och halster
att steka dem. Örterna på marken var den
enda föda, som de olycklige kunde upphemta
för att stilla sin hunger, och han hade ingen
annan tillgång att släcka sin törst, än med det
klara vattnet från en närgränsande källa. Det
hände då en dag, mina herrar, att då han ströf-
vade omkring en natt i trakten, befaon han sig
nära en koja, hvarifrån suckar och ångestrop
hördes. Han tittade in senom fönstret och såg