act loCKaNUe SKAUCSPEIEL al nHagla SKODA SKILVO
rökt lax. Det var en lång, mager och gängli
person. Arbete och umbärande hade hindra
honom från att samla hull; hans tinningar vor
insjunkna och ögonen ihåliga; men dessa bri
ster ersattes rikligen genom det välvilliga uttryc
ket i hans långa, bleklagda ansigte, och han
goda hjerta gjorde honom älskad af alla invå
narne i Markinchs församling, der han utöfvade
den modesta skolmästare-befattningen, och de
han och hans väldige kamrat, kyrkoherden, ut-
märktes genom de karakteristiska tillaamnen :
Frosscriet och Hungren. Skolmästaren mec
sin knappa inkomst biträdde likväl många, som
voro fattigare än han sjelf; kyrkoherden åter
gjorde af sin ansenliga lön ett alldeles motsatt bruk.
Hustru Clinkstoups gäster hade just nu öf-
verraskats af eti oväder; det lilla köksfönstrei
piskades af haglet, som häftigt slog deremot,
och orkanen hven i skorstenen. Plötsligt upp-
ryckte ett vindkast värdshusdörren.
,Gud bevare de stackars vägfarande !, ropade
den beskedlige skolmästaren, i det han steg
upp, för att stänga igen dörren, och tittade ut
i den mörka rymden utanföre. Natten är svart
som sot, haglen stora som ärter, och vinden
tjuter som han ville bortsopa alla hus i granskapet.
Det är så mycket större skäl att stänga dör-
rea,, anmärkte kyrkoherden.
Himmel och jord tyckas vilja störta tillsam-
man,, återtog skolmästaren.
Verlden står nog qvar ändå, svarade pa-
storn, utan att röra sig af stället.
,Det är väl möjligt, fortfor skolmästaren ;
men jag beklagar den, hvars samvete icke är
fullkomligt rent . . . ty en sådan natt är nog. . .n
Nu ha vi talt tillfyllest derom, inföll kyr-
koherden, otålig. Det är just nu tid att tala
om samvete . .. stäng snarare igen dörren, och
återtag er plats, ty laxen blir nog stekt, under det
värdionan dukar bordet. Nå, kära mor, förstår ni?,
,Jag hör hotslag af en hast,, sade skolmästaren.
VMå f-n ta honom och hans ryttare; jag
hoppas, att han icke stadnar här . . .
Knappt hade kyrkoherden yttrat denna krist-
liga önskan, förran ryttaren steg af framför
värdshusporten, som öppnades för honom, och
inträdde käckt i rummet.
,Gud vare med eder, käre herre! sade skol-
mästaren ; ni måste anse er lycklig att finna
tak öfver hufvudet i en så ohygglig natt.n
,Stor tack! sade främlingen. Sanningen
alt säga, har ljuset här i stugan intet litet fäg-
nat mig, ty jag är stel af köld och mycket
trött. Min goda gumma,, sade han slutligen
till värdinnan, ,jag ber er ställa om, att min
häst får något att äla, ty jag ärnar begifva mig
på väg igen, så snart ovädret gått öfver. Om
det stackars kreaturet får göra lika god afton-
måltid, som hans herre,, tillade han, i det han
betraktade laxskifvoraa på halstret, så är det
ingen fara med honom.,
Uader detta korta samtal hade kyrkoherden
haft tid att betrakta den nykomne. Det var
en stark och välväxt man, med genomträngande
ögon, manliga och bestämda anletsdrag, hvaråt
et: vackert, svart skägg gaf ett ökadt uitryck;
hans mer än enktla drägt bestod af en jacka
och byxor af groft, grått kläde, hans kappa
var ännu sämre än det öfriga, och hans blå
mössa syntes vara en gammal trotjenare. Dessa
yttre tecken till fattigdem undföllo icke kyr-
koherdens spejande blickar; också lät han icke
någon höflighet mot främlingen komma öfver
sina läppar. Den andliges buttra lynne och
hans ensamma ockupation af brasan ådrogo sig
genast den nykomnes uppmärksamhet, hvarföre
han, då han tog af sig sin stora kappa, ska-
kade den med sådan häftighet, att han betäckte
hela kyrkoherdens figur med snö; han ursäk-
tade sig på det högsta, men likväl så, att man
tydligen kunde finna, att hvad han gjort skett
snarare med afsigt än af en händelse; i den
nykomnes hela väsen låg likväl någonting, som
afhöll kyrkoherden från att skrida till en up-
penbar träta. Sedan den främmande vridit vatt-
net ur sin mössa, satte han sig på den stol,
som skolmästaren tvang honom att emoitaga;
den beskedlige mannen nöjde sig med att upp
snappa den värme, som kunde framtränga mel-
lan kyrkoherdens stol och spiskanten. Värdin-
nan serverade slutligen malen.
Laxen rökte likväl icke förr på bordet,