(Insändt,)
Till
IV ilhelm von Braun,
vid läsningen af hans Dikter, A:sta bandet.
Du som skådar lifvets glada sida,
Men dess fula, löjliga också,
Ej på snillets lagerkransar bida:
Afunden har andats deruppå.
Bland de män trån Lund och från Upsal:n
Mången, mången än skall biuda till
Att din lyras låga ton förtala,
Men du ler och — slår ännu en driil.
Elak är du när ditt koger tömmes,
Litet plump också, om man så vill.
Men det första för din qvickhet glömmes,
För dst andra slutom övat till.
Smicker mången skald har valt till ycke,
Icke du; — med vämjelse derfrån
Du dig vänder bort. Apollo styrke
in så modig och sjeliständig son!
Gå att med satirens gissel tukta
Högmod, Dårskap, Tillgjordhet och Svek.
Rena hjertan skola aldrig frukta
För ditt snilles glada ordalek.
Icke skepad att vid lyran qvida,
Fånga glädjens vingade minut!
Gå — på lifvets väg att löje sprida;
Alliför roånga gråta der förut,