och der har skörden icke aftagit, tvertom ökats. Då
d.1 Aug. gick fredligt förbi, sade de npraktisken:
vänta bara till jul, då alla oordningar bruka
uppstå band negrerna. Man väntade; hvad
skedde? På sjelfva Aniigua, der befrielsen ge-
nast var fullständig, blef, för första gåagen på
30 år, miitäriagen icke proklamerad vid juli-
den. Med dessa facta, denna erfarenhet fram-
för oss, uppmanar jag de sig så kallande ,ers
farenheis mån, som gjorde narr af os; och
hvad de kallade våra droömar, våra theoretiska
projekter, som aldrig skulle kunna verkstäl-
las utan uppror och koloniernas förlust —
jag uppmanar, säger jag, dessa erfarenhets-män
att stiga fram och, om de kunna, neka en en-
ds puakt af min uppgift.n Slagne af dessa facta,
togo de nerfarne sin tillflykt till årsdagen af be-
frielsea, eller d. 1 Aug. 18353, och sade: vänta
bara till dess, så skall ni få se negerkarakteren
och fåfängligheten af försöket att binda dem
med läroår. Men ingen ting inträffade, som be-
styrkte farhågorne.
Talaren trodde sig således hafva visat, att ne-
grerne icke äro det lata, uppstudsiga, oroliga,
elaka slägte, man sagt dem vara, att icke ens de
kristnes misshandlingar förmått förderfva deras
af naturen milda, godlyuta karakter. Imedler-
tid hade man icke vågat tro detta, utan, bedra-
gen af sica fördomar, först stadgat den tvung-
na lärotiden, sedan beslutit ersättningen till slaf-
ezirne. Det befanns vara en ogrundad fruktan
och enda resultatet af det sålunda främmanade
spöket var utbetalning:n af tjugo millioner till
trollkarlarna. (Skratt.) Hade vi vetat då så
mycket, som vi nu veta om negrernas lynne, så
hade hvarken denna ersättning blifvit beviljad,
eller negren blifvit hållen i slatveri fem år efter,
sedan vi dekreterat, att han ägde rätt till frihe-
ten. Slafegarne hade ej förlorat, tve:tom vun-
nit på läroårs- systemet, och voro således i skuld
hos nationen för millionerna, dem de stuckit i
sina fickor. Vore frågan emellaa enskilda män,
så skulle återbäringsanspråk kunna väckas, eme-
dan utbetalningen skett af misstag.
Talaren öfvergick derpå till den behandling
negrerna fått erfara uader de förflutna tre årens
lärotid. Den hade varit ingalunda mildare,
utan i många fall orättvisare och hårdare än un-
der slaftiden. (Slutet följer.)