HICA SvVclS Nan SKVJCI ollt, NYcCA SKUJAS Koll
Högt mot hvarandra tusen ilar ryta.
De kasta djup och höjder om hvarann.
Men ibland höjderna oeh mellan djupen
En julle vaggar, midt i vattenstrupen.
I derna julle sitta trenne männer,
Forent2 på den vådefulla ban.
Det är den stolte Nore, den tappre Seve oct
der. ädle Dan. Den sistnämnde sköter rorel
och
— — — ser sin våg i synen, midt i ärne.
Nore ,slår med åran,, och skingrar böljorna
isär och splittrar,
och vågen går till grus och vattnet vittrar,
Det är obestridligt, att detta uttryck nvittrar,,
Lbksom det föregående om grusningen, härstädes
är förbålt lyckligt och egentligt användt om vatt-
net; annars skulle också ordet qvittrar, varit
hör ett ganska lömpligt rim mot nsplittrar.n
Den tredje manspersenen, Seve, sköter seglet
och dreger in och släpper ut och vänder.
I ett oväder, sådant som skalden i början be-
skrifvit det, der tusen ilar kasta vågorna phit
och dit och af och an, är dat der sannerligen
icke det lättaste göra; deremot synes det vid så
frisk kultje vara temligen öfverflödigt att sitta
och sticka i vattnet med en åra eller par, och
det vore bättre om Nore bhjelpte till litet med
trossarna.
Så segla de i mening, att de skulie
nå till en ö med helig tempelsal.
Detta hafver sig likväl icke utan åtskilliga
förtretligheter på vägen. Först stiger Ran opp
ur sjön och ställer till en hägring midt framför
dem, den hon förespeglat den ädla Dan såsom
en landvinning, hvilken -han för all del icke
borde förspilla. Hväd templet beträffar, — sä-
ger hon, — så låt dessa söka det bland våg
och flöde, och öfverlemna dem åt deras öde!n
Dan är likväl för klok att låta narra sig. - Han
vrider på rorstången och låter båten ila åt an-
dra trakter. Derefter råka de ut för en hafs-
fru, som med förledande ögon plötsligen lyfter
sig vid: båtens sida, och plirar åt den stolta
Nore.
En liten stund hon uti tystnad dröjer,
sen suckar hon och börjar: Nore, du . ..
2
För hvarje annan än Nore skulle denna be-
tydelsefulla aposiopesis varit oemotståndlig. Men
Nore höjer sin åra i vädret öfver sirenens huf-
vud, och klyfver helt enkelt hennes barm midt
i tu.
Nu föder rymden ur sitt mörka sköte
af hvassa ilar en otalig mängd,
som hviska i Seves öra, att om han är slug,
må han nu kasta sina båda kamrater i en ha-
stig vändning öfverbord, då båten, sålunda lät-
tad, inom få ögonblick skall vara framme vid
den heliga ön. Det lyckas likväl icke att få
honom mer än de andra förledd och tummad.
Då klarncar rymden
— — — — och eftsr rank och ränker
fly stormarna, besegrade, från sjön,
Den sökta ön skjuter upp framför stäfven, och
marmortemplet blänker högst på toppen. De
tre kamraterna skynda naturligtvis genast dit-
opp, och emottagas på trappan af en gubbe i
silfverhvita skrudar;, efter ett litet för tillfället
lämpadt tal, ledsagar den gamle dem in i hel-
gedomen, och lägger vid altarets rand deras hän-
der tillsamman;
en praktfull syn kring trenne helfva öar,
omflutne skönt sf spegelblanka sjöar!
Skaldestycket är, som man finner, elt my-
sterium. Man skall likväl något så när kunna
gissa till dess innersta andemening, när jag upp-
lyser hvad som af trovärdiga personer blifvit
mig sagdt, att med namnet Seve här menas
personifikationen af Sverge, i stället för Svea,
såsom denna vanligtvis annars kallas. Något
bryderi uppstår väl ändå härvid, i afseende på
de trenne halfva öar, som skalden nämner i
slutet af sin sång, såvida man icke djerfves an-
taga den förklaring, att författaren velat säga:
trenne haiföar, och råkat förbise, att mellan en
halfö och en half ö är någon liten skilnad, på
samma sätt som mellan en halfgud och en hali
gud, en halfvåning och en half våning, ett half-
sidenstycke och ett halft sidenstycke o. s. v.
Och i alla fall blir det dock en smula kinkigt