nn nen Så Ny olyckshändelse på jernvägen till Birmingham. Tisdagen den 20 Februari anlände de båda trainerna af ångvagnar som befara-jernvägen I mellan Manchester och Birmingham icke till sina destinationsorter förr än kl. 4 på morgonen, då de i stsillet bordt komma kl 11 på lafton. Orsaken till detta dröjsmål var en olyckshändelse, som lätt kunnat hafva ännu svårare följder än den nu medförde. Den ena Itrainen transporterade nemligen hästar på de tre första vagnarna och menniskor på de båda Jsistaa Man hade utan någon motgåuvg kommit till den lutande planen mellan Wovler, Hampton och Birmingham, då en häst, som befann sig ute på fältet och hörde en af kamraterna i vagnarna gnägga, spracg in på banan. Han jblef genast omkullslagen af den första ångvagnen och krossades under den och de efterföljande vagnarnas hjul. Olyckligtvis gjorde dock I kadavret ett sådamt hinder, att ångvagnen kaistades ur banan och föll i ett på sidan befintIligt afloppsdike af fem eller sex fots djup. En laf machinisterna sluogades långt derifrån mot en sten, och dog på stället. Men hans bror, I som åtföljt honom, hade nog själsnärvaro för att i hålla sig fast och kom ifrån saken med några lsvåra kontusioner. De tre vaguar, som trans porterade hästarna, slogos i stycken och nästan alla kreaturen dödades. Åf de båda följande vagnarne, hvilka förde de resande, omkullkastades den ena, men lyckligtvis blef ingen af passagerarne sårad. De som sutto i den andra vagnen stöttes af den på en gång hämmade farjten ganska häftigt emot hvarandra, men utan någon värre påföljd. Omkring en half tirema derefter kom den (andra trainen dragen af en ännu starkare ma-: -chin. Man hade nett och jemnt tid att genom ide öfverenskomna nattsignalerna underrätta kon-: duktörerna att de borde stoppa machinen. Hade: detta skett endast 4 eller 5 sekunder sednare, så hade den förskräckligaste olycka inträffat. Imedlertid kan man lätt föreställa sig den vil-; lervalla som häraf uppstod midt i mörka natten, då man ännu hade 14 engelska mil till Birmingham., De båda resvagnarna, som hörde till första traiaen måste hakas fast vid den: andra, hvilket icke gick för sig utan Snhet I brådskan hade också ångvagnen blifvit illa fasthakad vid de öfriga, så att när machiaen; sattes i gång kedjorna hoppade af och E I vagnen afreste ensam, ech hade redan farit öfver en engelsk mil med en gruflig hastighet ipnan den åter kunde stannas. Det värsta var, att som banan hade en lutning nedåt, kunde ångvagnen icke transporteras baklänges, emedan på det stället icke fanns någon plats att vända. Slutligen blef intet annat råd för de resande, än att i det djupa mörkret och under ett kallt hällregn stiga ur och skjuta på vagnarna, hvilket likväl gick tämligen lätt, till dess de upphunnit den vagn som sprungit ifrån dem.