ten, beräkna hushållens antal. Åfven äro v.nligen de till hvarje hushåll hörande lassrenar kopplade tillssmmans efter hvarandra, nemligen den följande renen vid den föregåendes lass. Ett gällt skall af hundar gifver, jemte lassrenzarnes klockor, redan på långt håll karavanens ankomst tillkänna. Dessa hundar äro enförarens adjutanter och väl dresserade samt ådsgaläggaen synnerlig. färdighet att hålla troppen i behörig ordning, Recen är liten, lurfbårig och ful. — Då avföreren gör halt på slätten, ser maa med förvåning huru djuren qvarstå i szmma ordning som de gingo, och efterhand nedlägga sig på stället uta. att skingr:s. När karsvanen stadnar vid en betesplats och man mnppslår tälten, sprida sig renarne att söka sin töda, som består hufvudsakligon i renmossa, för hvars åtkomst de med sina breda klöfvar uppsparka snön. I brist deraf sökes granlaf, och kunna de åtkomma hö, så försmås icke heller det. Vi begagnade tillfallst att på närmare håll bese en sådan karavan, i sällskap med en köpere af slagt-renar,. Vid ankomsten till Lapparne var första frågan om bränvin, Denna vara är här mäklare. Utan den inlåter Lapven sig ej i handel. Vår Lapp hade ock den försigtighet-n att förut underrätta sig huru mycket deref fanns att bjuda på. Sedan hela husbållet, både man och qvinna, ung och gammal, fått sig ett per sopar, började men köpslå. Lappen förde oss omkring bland sin hjord och utvisade med handen åtskilliga kreatur att välja på, under det han tillika förutsade, huru fet hvar och en kurde vara och bestämde priset derefter, och i törhållande till storleken. Lappars förutsägelser i detta afseende lärer sällan slå felt, och gjorde det icka heller nu. När valet var gjordt och priset, som var 8 Rdr rgs, öfverenskommet, slagtades djuret på stället. Dermed gick rätt tyst och behändigt till väga. Oss syntes det som kunde våra slagtare här 1iå lära en menskligare method stt slagta boskap. Lappen, som i ena henden förde en liten krif, (hvilket vi ei blifvit varse, om ej vår följeslagsre gjort oss derpå uppmärksamme,) lade den andra om djurets hals, likasom hen veisat karessera det, Knappt märklig utom för en mera van åskådare, gaf han ettstyng i necken och ett i sidan, dervd djeret neddignade vid Leppens fötter. utan att gifva ett ijud ifrån sig eller göra någon våldsam rörelse. Deretter uppristades och aftogs skinnet; kroppen öpp nades och det i bröstkaviteten sammanrunnpa blodet ös:es i den så kallade voemmen, eller magen, sedan den, i ett genom isen öppnadt bål, blifvit välsköljd samt utoch invänd. Köttet styckades vidare i sina behöriga delar ef stekar, bogar, bringa, hufvud, o. 3. v. Härvid nyttjade Lappen endast knif, och slla delarne frånskildes i sina ledfogningar. Slutligen semlades fettet och sammanvirades i form at en korf. Det öfriga af bränvinet törtärdes, hvarvid somliga förut doppsde fingrarne i glaset och beströko tinniagarne. Ingen, ej en gång at det andra könet, lemnade en droppa i glaset Vårt sällskap lät lägga slagtet på slädan, och vi återvände till vårt logis. Den 24 voro vi bjudna på soupe och bal. Med 2 violiner och en klarinett gåfvo trenne lindets ynglingar af arbetsklassen en darsmusik, som vi ej hade töreställt oss möjlig i Lppmarken, De hade kunnat med heder spela till dans på orter, der man har större anspråk. Sällskapet var animeradt och man åtskiljdes vid midnatt? kill marknadslifvet i Lycksele hörer ock en gammal häfdvunnen sed, känd under namn af: Hönsa Hvarje resande ståndsperson, som första gången besöker stället, hedras nemligan med titel af: Höns-unge, och anses förbunden att, i förening med öfriga Hönsungar som den gången förefinnas, gifva en supe med bat, dervid ock en I bål bör tömmas och libationer göras för Lappmarkens välgång. Man försäkrade oss, att detta hittills behörigen hvarje år jakttagits; men antingen voro vi denna ging de enda hönsungarne, eller hade ingen tagit närmare omsorg om saken, eller var tiden ännu ej inne iör vår hedersdag; allt nog — vi safreste från I Lycksele, ej utan ledsnad att hafva saknat tillfälle att! uppfyila vår förbindelse. (Ups. Corr.)