godt kan vinnas, så länge en dylik fruktan kar
fiunas, d. v. s. så länge elementer finnas, som
kunna hysa misstroende och missnöjen mo
hvarandra, och hos hvilka några profeter kun-
na verka. Jag har sagt och upprepar, att, si
länge dylika :.elementer hafva makten, måste ali
sjelfständighets-fenomener vara tillfälliga, opålit-
liga, och att, om jag kunde genom taktik lyc-
kas att leda för en gång eller två, skulle jag
icke ens vilja det. Denna min öfvertygelse
må du kalla oförstånd eller oärlighet, hvil-
ketdera du behagar, och så mycket du behagar;
den skall icke ett ögonblick rubbas deraf.
Det lyster mig att se, huru någon avnan än
vederbörande skall bära sig åt, för att utöfva
taktik. Har du t. ex. pasiorater, doktorshat-
tar, stjernor och stift åt de högvördige?, har
du inflytande på tionde och kyrkohemman etc.?
har du domsagor, privilegier, makt öfver skrå-
ordvingar, för att hålla de ,välloflige vidZgodt
lynne? Kan du icke svara ja på dessa frigor,
så orkar jag icke höra dig tala om möjligheten
afvtsktiky från mig eller dig eller någon af vå-
ra vänner. Om någon gång symptomer af
jelfständigbet och motstånd visa sig från en så
inrättad representation, så äro de blott tillfälli-
a och öfvergående, och bevisa blott en sak,
emligen att de, som hafva medlen i händerna,
cke förstå begagna dem. Någon gång kunna
e hbegagnas för mycket, för skarpt, för ohöljdt,
å att de motverka sitt ändamål och uppväcka
n alltför allmän insignation. Men ett dylikt
örhållande är såsom jag sagt, utan all
varaktighet, och upphörer, så snart något mera
inhet inlägges i procedurerna. .
Huruvida någon utsigt finnes till en dylik till-
ragelse, ville jag just se dig framfr andra un-
ersöka, så snart dufår tid för de roliga sa-
ongs-anekdoterna. Man kunde deraf sluta; hu-
u länge det på minsta sätt kan löna sig för oss
tt tänka på taktik, eller om det ick skulle va-
tid på att öfvergifva alla dylika spekulationer
ch gripa an den ännu vigtigare frågan: huru
kall man tillställa, så att saktik blir omöjlig
ch onö-ig å alla sidor? Det är denna fråga,
om jeg anser för den vigtigaste, ja, den en-
a, som i det hela lönar mödan att betrakta.