som omgåfvo munnen, funnit märkena efter lång-
variga utsväfningar, och i hans ögons rädda och
osäkra uttryck tecken till låghet och förställ-
ning.
Den unge mannen störtade emot honom som
en tiger, fattade dess händer och skakade dem
med ursinnig häftighet.
2on Hecriques!, ropade ban, känner du
mig icke?n
Nej, svarade presten i det han tog några
steg tillbaka, och fåfängt försökte undandraga
sig hans vilda påträngande.
nJag är en fattig fader- och moderlös yng-
ling, en handtverkare, en man af folket, som
man kan slå, förorätta och mörda ostraffadt.
Jag är son till Antonio Perez.n
Domherren darrade och bleknade.
Du känner mig icke! sade ynglingen i en
hemsk ton. För rik på brott att kunna räk-
na din egendom, har du icke ens kunnat erin-
ra dig detta. Dömd, som forsoning för eit
mord, att bortlägga den andeliga drägten under
ett helt år, har ångern icke ens kunnat vidröra
hinnan till ditt samvete, och du har tröstat dig
i kretsen af vilda orgier öfver denna gäckande
bestraffaing; men om Gud fördröjt vedergäll
ningen för ditt brott, om domrarne, mutade af
dina skänker, borttorkat min fars blod, utan att
träffa mördaren som gjutit det, har försynen lik-
väl åt honom förvarat en hämnare. Du har
glömt, Don Henriques, att ditt offer ägde ett
barn ; att detta barn en dag kunde bli en man,
och att hans hat skulle växa med honom; du
hade icke påmint dig, alt den olycklige lemnat
mig sin hämd i arf, eller snarare, du har icke
trott, att skomakarens son skulle emottaga detta
arfs pligter!
Elåndige ! ropade dombherren.
Mördare! svarade handtverkaren, jag har
länge önskat få möta dig ansigte mot an-
sigte, att vara ensam med dig, för att säga dig:
du har mördat min far; du har bragt min mor
i grafven, nedtyngd af smärta; du har förgiftat
min tillvarelse och brännmärkt min ungdom.
Jag har sedan trenne år lefvat af mitt hat; och
det har närt mitt elände; det har underhållit
mitt mod; det har stärkt mig mot lidandet;
tjuge gånger har jag varit nära att rikta spet-
sen af denha dolk mot ditt bröst, men tjuge
.gånger har slumpen, skyddasde din brottslighet,
nödgat mig uppskjuta mia hämnd. Men i den-
na stund, tillade den faderlöse, med ett hemskt
skratt, har du ingen vakt, inga soldater, icke
ens någon slump, som kan återhålla min arm;
ditt rop skall ej höras på detta ensliga ställe;
dut blod skall ej synas i skymningen; veder-
gällningens stund kunde med ett ord icke bättre
väljas, ty det är just i dag sex år sedan min
far blef mördad!
Då presten hörde handtverkarens fruktansvär-
da ord, då han såg dess gnistrande ögon, dess
bleka lippar och aila dessa tecken till en oblid-
kelig hämadlust, började han, som äada hittills
hoppats, att hans heliga värdighet skulle af-
skräcka Perezs son, känna detta hopp försvin-
na; han insåg, att böner och ödmjukhet voro
de enda vapea, som åte. stodo honom, och som
möjligen ännu kunde rädda hans lif; han hop-
knäppte derföre sina händer, och höjde dem mot
ynglingen.
PEu ofrivilligt mord är icke brott, sade han
med bövfsllande ton. Det är sannt, att jag
bragt dia far om lifvet, men Gud vet bäst, att
jag icke åsyfiade hans död. Finns för öfrigt
något brott, som ej kan försonas, något fel,
som ångern ej förmår utplåna? Hvad vill du?
Hvad önskar du, unge man! Ehuru högt fly-
gande din ärelystnad må vara, kan jag likväl
försäkra dig om dess tillf:edsställande ; jag skall
göra dig mäkug, ansedd . . .
Och lyckhg äfven, är det icke så? tillade
Gil.
Kanhända, svarade domherren.
Skola väl dina skänker kunna uppväcka min
tar?
Om de ej kunna återgifva honom lifvet, kun-
na de åtminstone sätta dig i stånd, att åt ho-
nom uppföra en grafvård, och låta läsa mässor
för hans själs ro.