a norne belysa samma dårskaper, samma perso
nager; endast affischerna finnas icke på knutarr
Var han road, denne yrgling, till hvars :
så mången annan roade sig? Ar det glädjens 1
ende, som sväfvar på hans läppar? Hvarföre
emellanåt dessa uttryck af bitter ironi? Hve
som frågar hur hans höghet befinner sig, fi
af den mildaste röst, beledsagad af den förbin
ligaste gest, det svar, att prinsen har ofantl
roligt, och att det goda folkets glädjeyttring
skänka hans furstliga bhjeria en oskattbar fröj
Och huru kan han neka hvad de på knä böi
falla om; den ädle prinsen bifaller att deltaga
deras yrande glädje. Fram med de utsöktas
frukter, de läckraste viner! må Spamiens oc
Frankrikes likörer flyta i strömmar! må orgier!
blifva till en skymf för fienden! må de druci
nes fot bestiga deras trösklar, som från djup
af sina tomma inelfvor ropa: bröd! bröd! me
som ändock måste huvgra till döds. Må far
farer ljuda från orkestern! må dessa kristallkro
nor sprida sitt bländande sken! må darse
uppdrifva detta behagliga dam, igenom hvilke
Kreolskornas ögon tindra som stjernor och dera
yppiga former utveckla sig under det de sväfvy
som gasformiga gestalter.
Medan prinsen så talade, syntes han icke sys
selsätta sig med någon annan än Angela; änn
betraktade han henne så litet som möjligt.
II.
En vecka förflöt. En afton, då hans höghe
dragit sig tillbaka sedan han bourtskickat sitt hof
öppnades hastigt förhänget för dörren och ett frun
timmer trädde in i hans rum. Hennes slöja hölj
de omsorgsfullt ansigtet, men då hon gjort si
förvissad att ingen var närvarande, kastade ho:
den tillbaka.
Angela! Ni här?,
Jag sjelf, Renaud!, svarade hon. Min när
varo förundrar er, jag ser det; ni önskar för
klaring . . . Jag tänkte, att ni skulle spara mij
dennra förödmjukelse; men jag skall fördraga der
af kärlek till er. Har ni då glömt balen? Di
vi dansade tillsammans, fattade ni min hand mel-
lan edra, och bad mig anförtro mig åt er lo-
yaute och talade mycket om makar, som lefva
lyckligt, emedan de älska hvarannar. Nå väl
min far har velat gifta mig med en man, som jag
hatar, och jag har nu påtagit denna förklädnac
för att söka er. År ni nu lycklig, Renaud?,
Lycklig, ja i sanning är jag lycklig, svarade
han och såg sig omkring åt alla håll, likt er
simmare, som ser sig om efter en planka eller
gren att fatta uti. i
Men de voro allena. Den broderade gardi-
nen var nedfälld för dörren; bullret på gatorna
utdeg småningom med det försvinnande rosen-
skenet, som lekte på tapeterna. Den sjunkan-
de aftonrodnaden tycktes smeka och animera
nymferna . på tablåerna i kammaren. Renaud
inbillade sig se ett försmädligt löje på deras an-
sigten.
Den olycklige! Ett ögonblicks glömska och
straffet följde i spåren. Ruset bar sina frukter.
Hans obetänksamma ord hade uppeldat passio-
nen hos ett barn och framställt glömskan af hen-
nes pligt såsom en heroism, Offret hade sjelf
kastat sig i faran, men likväl beklagade han hen-
ne ofrivilligt; ty det är oskuldens privilegium
att icke utan samvetsqval kunna förstöras. Hvar-
före hade hon väl kommit dit? Han skulle icke
gått att söka henne, skyddad af hennes faders gråa
hår; han skulle respekterat henne under modrens
vård.
Vinets makt skulle nedtystat den kärlek han kän-
de upplåga; han skulle icke offrat det renaste
hjerta, som utgått ur skaparens hand! — Men
Renaud fortfor icke länge i dessa betraktelser.
Han utropade åter, men med mera ömhet:
— Ja min Angela! jag är lycklig! hvilken
annan lycka skulle jag kunna drömma om!
— Hvad jag gerna vill resa med dig, svara-
de honom Angela. Så fort vi blifva vigda, gå
vi om bord på ett vackert fartyg; man skall
salutera oss från fästningen; vi skola resa. . .
först till Frankrike! De säga att det är ett skönt
land. .. Du skall. presentera: mig som hertiginna!
Jag skall stråla af diamanter; kungen skall småle
it mig och hertigen af Penthicvre kalla mig
syster, och hvad kavaljererne skola bocka sig
och damerna skola dö af förargelse! . - -
— Hvad ni är vacker!