egen, mysteriös poesi, som omgaf honom. För-
aktande tidens mod, begagnade han hvarken
puder, spetsar eller broderier, inga vida, fladd-
rande kläder och hade icke värjan löjligt hän-
gande mellan begge benen. Hans drägt var
ganska enkel; han bar en dolk, stöflar af gult
läder, sammetskläder, och på hatten, efter Ita-
lienskt mod, tvenne röda plymer.
Att logera en grefve och tiga med det, hade
varit omöjligt för kommendanten. Han talade
så mycket om sin gästs anseende och sökte så
enträget folk han kunde lemna sin protektion,
så att ryktet spridde sig ända till Fort-Royal.
Markisen de Caylus, guvernör på ön i konun-
gens namn, blef icke litet förtörnad öfver att
se sig ställd i skuggan för denna protektor.n
Afundsjuk öfver framgången af hans auktoritet,
ville han lära känna honom, fruktande, ehuru
han icke ville tillstå det, att hofvet, uttröttadt
af de klagomål, man anfört emot honom, skic-
kat denne person att i hemlighet ge akt på hans
uppförande. Visserbgen gaf han rättvisa åt den
tappra gerning, som utmärkt grefvens återkomst;
men han sade till sig sjelf, att en adelsman af
godt hus skulle vändt sig till autoriteterna och
icke emottagit en så utsträckt gästfrihet, icke så
ulan återhåll öst ur en främmande börs. Gu-
vernören påminte sig äfven, att bland de rap-
porter, han erhållit från alla dslar af ön, fanns
- åtskilliga, som talade om spioner och hemliga
tjagenter. Men hvad som mest förundrade ho-
Inom, var den nära vänskap, som herskade mel-
Ilan denna person och hans betjent, den ende,
som ägde tillträde i grefvens kammare. Det
var han som, så till sägamde, vakade öfver sin
herres uppförande, ech han tycktes hafva upp-
drag att återkalla honom till sin värdighet och
sin rang vid de tillfällen, då han skulle kunnat
glömma den i sällskap med buteljen eller frun-
timmer. Detta skeppsbrott, denna mysticism,
denna inspektion af en lakej, den nykomnes ha-
stiga kärlek till kommendantens dotter, allt detta
satte den stackars guvernören i en förlägenhet,
värdig den högst ryktbara borgmästaren i Saar-
Idam. M. de Caylus önskade för hvad pris som
Ihelst komma ur detta bryderi; han tog sitt!
parti och skref till grefve Tarnand att inställa
sig hos honom och aflögga räkenskap för sitt
uppförande.
Budet återförde följande svar:
För markisen de Caylus gifves ingen grefve
Tarnand. Om herr guvernören tacktes gå half-
nva vägen till mötes, skall han på tvenne dagar
vi Fort Royal mottaga som gäst H. K. H. arf-
prinsen af Modena, Hercule Renaud-dEst.
Nu, då hans tvifvel voro undanröjda, och på
ett så förtroligt sätt, önskade markisen de Cay-
lus, som icke var någon synnerlig hjelte, på in-
tet sätt något möte med grefven. En panisk
fruktan intog honom. Han skyndade att döl-
ja sig i sitt landthus, men innan han reste bort,
igef han ordres åt M. de Bonnefoy att in-
I vitera hans höghet till St. Pierre, hvarest han
skulle blifva mottagen med de hedersbetygelser,
som tillkomme ex svåger till hertigen af Pen-
thievre, presumtive arftagaren till en af de för-
I nämsta hertigkronor i Italien. För öfrigt ur-
eu dl I PB MU NI mRH my
;
1
l
1
E
j
j
l
säktade han sig i termer, helt olika hans första
budskap, att han måst mankera mötet i Fort-
Royal.
Arfprinsen af Modena steg i land vid Berting-
torget midt ibland en mängd nyfikna, som från
(
Å
i
de angränsarde qvarteren skyndat till för att
få se. honom. Han var åtföljd af pagen Rho-
doz, den han visade en så tydlig utmärkelse, att
man naturhgtvis tog denne äfven för en förnäm her-
re. Milisen paraderade vid avenyerne och bal-
kongerne hvimlade af åskådare. Svarta och hvi-
ta öfversvämmade gatorna. Kompanierna rörde
sig framåt vid trummornas larm; fanorna svaja-
de för vinden; officerarne saluterade med sina
värjor, damerna hviftade med näsdukarna. Allt
detta skulle i en jurnal, om staden ägt någon
sådan, blifvit kalladt entusiasm. Man räknade
ända till trettifem orationer, som hans höghet
måst afhöra mellan Berting-torget och intenden-
tens palats, eller ungefär en oration på hvarje
alnslängd af vägen. Prinsen uthärdade med myc-
ken resignation dessa störtskurar af vältalighet.
Angela och hennes fader hade följt honom.
Dottren önskade sig ett hjerta, fadren ett Lud-
vigskors. De första ögon, som på den bal,
staden om aftonen gaf till heder för prinsen,
mötte dennes blick. var den sköna Kreolskans.
v
c
ö
2
L
S
S
o
a
S
J
1