Columbi upptäckt har kanhända intet kanon
skoit blifvit lossadt i Europa, som icke åter
ljudat i Amerika eller de begge Indierna; oc
nu till vår berättelse.
Det var år 1748. Frankrike och Englanc
stridde ännu öfver den gamla Österrikiska frå
gan, denna gordiska knut, hvilken Ludvig XIV
trodde sig kunna afhugga med sitt svärd, och
deras armåeer drabbade tappert tillsammans pi
baialj-fälten i gamla verlden, under det hafver
i den nya uti alla riktningar plöjdes af kulorn
från deras flottor. Isynnerhet fingo de Fransk:
kolonierne, såsom alltför långt aflägsna från mo-
derlandet för att i tid blifva bisprungna, dyr
plikta för dettas framgångar. I Notredamekyr-
kan i Paris sjöng man Ze Deum; men änn
oftare fällde man tårar i Notredamekyrkan i S:1
Pierre.
On Martinique var detta år omgifvet af er
flytande armada af engelska fregatter och kor-
vetter, hvilka höllo ön strängt blockerad, och
fienden väntade, att hungren, dess vanliga biträ-
de, skulle öppna hvarje fästning, och att från
hamnen S:t Pierre första tecknet skulle gifvas,
då tiden var inne till en landstigning. Han
gjorde sig stor räkning på de hvitas missnöje
och slafvarnes trolöshet.
Uti staden förkunnade imedlertid ingenting
bedröfvelse eller fruktan för dessa vådliga resulta-
ter. De belägrande tycktes mycket oroligare öf-
ver de belägrades öde, än desse sjelfva; i S:t
Pierre förlustade man sig och anställde baler.
Sorglöshet, då faran är aflägsen, och oförvägen-
het eller tapperhet, då den är närvarande, ut-
gör öfverhufvud en egenhet i Kreolernas karak-
ter. Kreolerne äro Parisare från hufvud till
fötter.
Det gifves hos dem ingen så mulen dag, att
de icke se en solstråle. Då orchestern om af-
tonen gifvit signal, återspeglade trymåerna från
alla sidor damer och blommor, och man skulle
icke anat närvaron af någon fiende, om man
icke sett dessa koeffyrer å la bombe, dessa
blocus solfjädrar, dessa girlander å la famine.
Banketterne voro väl mindre eleganta; den välluk-
tande ananas regerade utan att behöfva frukta
konkurrensen med blanches gelees ifrån Rouen,
och gastronomerne kunde på samma gång be-
gråta landets olycka och förlusten af de saf-
t:ga produkter, hvarmed Havre och Bourdeaux
oupphörligt kittlade deras patriotism och deras
glupskhet.
Men om man åt litet, drack man i det stäl-
let så mycket mer. Vinet perlade i glasen;
Maderan eldade allas ögon, smällarne af Cham-
pagne-korkarne öfverljudade kanonerna. De gla-
daste vägde baklänges på sina stolar, sorglösa
som unga Romare, och proponerade högljudt
skålar för fienden och belägringens fortfarande i.
evighet. Några hade inga högre önskningar än
ett bombardemang. En skröt af att i åtta da-
gar hafva svultit: andra att de lefde vid oran-!
ger och glacerad frukt. Man gjorde hvarandra
presenter af bröd och, liksom det varit i Do-
rats epok, öfvergick skämtet ofta till platthet;.
man bar små mörsare af guld; man gjorde ma-
drigaler öfver offcen.
Under tiden kryssade Engelsmännen omkring
ön och borttego utan medlidande alla fartyg,
stora eller små, som sökte smyga sig in i ham-!
nen. Man kunde icke undgå att se dessa kor-
vetter, alltid rörliga, alltid uppmärksamma, el-
den från deras styckeportar, dem de öppnade
som lika många ögon, om dagen verkliga sva-
nor som slogos, om natten lika stjernor.
Len ömkansvärda klippan de bevakade, vän-
tade, såsom jag berättat eder, sin befrielse af
himmelen. Man kunde jemfört henne med en
utmattad hind i ett skogssnår, omgifven af rof-
djur.
En morgon signalerade telegrafen en brigg,
med fransk flagga; den hade brutit igenom den-
na garnering af fartyg och försökte ait nå Ma-
tins redd. Men Engelsmännen hade gäckat dess
skickliga manövrer och skulle hafva bemästrat
sig fartyget, om icke besättningen föredragit att
spränga det i luften, En hand full djerfva
Fransmän räddade sig i skeppsslupen, medföran-
de flaggan.
bh ommissarien, kommendanten, mottog dem
med denna artighet, blandad med högmod, som
syntes utgöra en af dessa höga, mäktiga herrars
tillhörighet; men så snart officerarne visat sina
enålatar gåf ala kalnnisten nå någnt ou Ja