io :Tuga nar Dinvit Hg for tretig. UB MU pamnas, att vi foränorat tredje personen tillför sta 1 ofvanstående citation, hvilken eljest är ord2granon.) Laseren har tilläfven yrs hört omtalas en docent 1 vtterheten vid Ups-la frejdade lä osäte, vi: namn Carl Juhus Levström, Philosop:izl Doctor atque ÅArtium Liberaium Magister, Sacrosanctx Theologige CC andicatus, förf ere till åtskilbga lärda och vittra arbeten, såsom en lärobok i ästetiken, en afbandling om cet Fula, en dikt i jag minns icke rktigt hur måvga dussin sång r, ka!lad Sigurd och Brynhilda ett häfte lyriska förstlirgar, med fle:a yppe liga saker, hvaiigenom han hotar att bereda sig en ryMtbarhet, som skall fördunkla till och med denna Apollos ålsklingsson, hvars najades, som svsjadesp utgjort så mången för poesiens skönheter öppen själs förtjusning, eller devna v.dtberomda apoteka e i vira närmaste dagar, hvilken man icke vet om nan skill mest beundra i havs dje:fva kaval.ader på Pegasen el ler i haos lysaude evolutiener med sin forträffliga och prisbelönta kappspri. gare vid vaktparaden härstäd:s om Söndagsmiddagsrna. Svenska Mi :; nerva meddelar i sitt sista nummer ett helt färskt profstycke af detta mvittra snilles,, så-om det i fordna dagar gemenligen hette, den lärde Hr Lenströts dråpliga författaretalang i en af den ,vidtberömda filosofiska fskulteten i Upsala godkänd thes eller, som han sjel: killar det, nstridsämne, fö. utskickad tredje afdelningen af en i form af akademiska dissertationer af sam ma lårda herre nu som bäst under utgifning varsnde samling af Gripenbjelms poet ska skrifter. Föremålet tör nämnde af Svenska Minerva citerade thes är Goethe, hvilken förmäles: nafspegla de tre sista seklens riktningar, antik-: imitation, naturlighet, karsakteristik,, hvarjemte ett odödligt svammel förekommer om någonting på samma gång objektivt och romantiskt-sub-; jektivt-religiosw, em hur Goethe ger sedlighetens bjertpunkt, ödmjukheten, 0. s. v. Vi äro händelsevis i tillfalle att kunna undfägna läsaren med en ännu färskare godbit från delta håll, nemligen ett stridsämne, medföljande fjerde delen at samma serie disputationer, hvilken var utsatt till ventilerande å Gustavianska la osalea i Upsala förlidne lördag. Det märkliga stycket lyder i sin helhet sålunda: Det Sköna är ideal, ideen (A) verkande i det ändliga (B). Förhållanderna mellan A och B äro mångfaldiga, ehuru deductionsmakare antagit få. Hegel amger intet, troligen emrdan det är nog, att dst 5 är A:s och B:s motsvarighet, A kan för öfrigt vara på tusen sätt. Det hör ej hit. Man säger: Det Sublima är A:s öfvervigt öfver B, det behag S identitet af A och, B, det Komiska B:s öfvervigt på Skämt. Fula på allvar; men alla uttrycka ju adequat ÅA i B, så Phidias Zevs, (adequat, ehuru ÅA. sägs öfvergå, ej få rum i B), Medic. Venus, Don Qvixotte, Satan (hos Milton, ej hos Goehe, ty! der är han ej älva); det fula sjelf är adzequat. Dessutom hvar få rum under dessa categorier med andra det Skönas phaser t. ex. angenämt, interessant, qvickt, humoristiskt, naivt, sentimentalt, pathetiskt, tragiskt, antikt, romantiskt, modernt o. s. v.2 Alla hafva ju sina note; t. ex. det Tragiska. Detta är ett det S:s moment, som säger vanitas van: alum åt allt B I och justum et tenacem etc., letve A!, att genom fruktan och medlidande hos åskådarna rena dem från de passioner, som i lifvet verka förstörande. (Är ej detta Stagyritens mening?) — Rena? ja rena, ty utrotas borde konsten, om den ej ville bilda tul bättre, och blott vore en imitation ell:r eit phantiserande utan ironi mot allt dåligt, enthusiasm för allt herrligt, godt och evigt i lifvet.n Att se en ung man, förblindad af en olycklig egenkärlek, saknande eller försmående klokate vänners råd, ideligen äflas att åsarka sig en! oafviselig ridikyl genom sådana uererade elän-! digheter, som de ,Lyriska Försthngaroen, 0 d.! må visserligen vara be iröfligt; detta är likväl något, som rörer honom sjelf mest, och hoklå-! dornas dam är väl i alla fall nog barmhertigt att åter snart för alltid begrafva bans synder,: men att en akademisk fakultet godkänner och ; offeatligen underskrifver dylikt nonsens, som of. i vanstående räsopnemang om A och B, är i san-;