383). : ersf havs utfal: genom fenstiet mot del fö ra, med hugg, som riki.s för mycket i luften för alt traffa, men dock reta; deraf hans åiertåg, emedan han med skäl fioner sig ha bättre att göra; deraf hans vexlande Ärigsoch fredsrop. Allmänheten bar i låsgliga tide märkt E i egenkär ek hos h rr Å., genom hvars synglas han sett idel possiens fieuder i alla dem. som icke velat hylla hans poesi. Hr G. afslöjar obarmhertigt det egoistiskt falska i denna åsigt och wsar, att det ingslunda är af blott fiend skap till poesi i allmäahst, icke ens ull Hr A:s poesi, som denna vedervilja mot honom uppstått. Skälen kallar Hr G. prosa; och dit raxnar han A:s böjelse, om ej bemödsnde, att låaa sin poetiska bekänvelse en viss politisk färg. Dertill hans egenhet att behaga sg på: ståndpunkten af en föråldrad vitter polemik. I Endast den sednare omständigheten hör tilt vårt: ämne, och må derföre här närmare skärskådas. — Vi ha ingenting emot, att minnen af den vitt-a strid, hvarmed dea s. k. phospborismen i Sverige uppträdde, äfven blifvit mfö l.fvad med. A:s samlade dikter. Striden tillhör Sven ka vitterhetens historia; kunde och borde ej af författaren förnekas; och skalden har ej varit allt för frikostig i mängden af de här anförda dokumenterna, som bära ögonblickets färg — om man ock skulle önskat dem ha varit af stör-re betydenhet. Medgifvas måsts visserligen, at den konventionella klassiciteten, äfven i den si. sta form den hos oss antog, mindre uteslutande Fransysk än Engelskt-Pope-Leopoldiskt, tager sig, med sina anspråk på allmängiltighet, klent ut, i förhållande till de i sanning stora utsigter öfver poesien, dess historia och former, som: den Tyska nyromantiska skolans djupa, omfat! tande studier öppnat. Men dels var hvad den unga phosphorismen i Sverige af dessa studier i sina dagar innehade och framhade — en verklig barnlek, dels har den ej heller sederwsera i allt ådagslagt de vidgade åsigter, som ge hvarje tenomen i vitterhetens häfder sitt. värde på sin plats. A. hade åtminstone i det fallet gjort väl, att — om han ändtiigen ej velat uppoffra den har upptagna vexeisången om den goda smaken (I. 237) med alongeperuk, ducriner m.m. om Ludvig XIV:s tidehvarf — eti skämt anno 1838 ingen smula mindre föråldradt än dess fö remål — dertili bif: ga något uttryck af ett gla dare, billigare, upphöjdare omdöme. All antydning till ett sådant om Leopold saknar man äfven i dessa dikter, ehuru det väl varit på sin plats, efter alla utfallen emot honom, hvilka han i sin tid bar med tystnad; hvarföre ock vreden deröfver, att den gamle maznen, såsom de: efter hans död utgifoe skri terna visa, någon gång på papperet kastat ett yttrande af barm, vär alldeles öfverfladig. — Och här komma vi just till den ömiåliga punkten. A:s svaghet är en poetisk egoism, som ock yttrat sig i en mer än billigt prosaisk fåfinga. Han tyckes, såsom chef för den phosphoristiska dynastien och boren arfoch skyddsherre till alla dess titlar, värdigheter till och med et cetera, ans: sig äfven äga ett slags diplomatiska pligter, i förhållande till fremmande mer och mindre välsinnade litterära myndigheter och makter. De statsskrifter, han i denna egenskap låtit utgå, och för hvilka Upsala litteraturtidning, sig till föga fromma, varit organ, ha alla fallit sig särdeles olyckligt, ej minst genom sin vidlyfuga tråkighet, och derigenom ej litet skadat författaren hos aslimänheten. Efter att hafva anmärkt, alt Å. synes ej blott använda en inre, utan tillika allt för mycket en yttre måttståck på litterär betydenhet, att han älskar sitt namn på stora, dryga, ansenliga verk, och att han af detta skäl intagit i samlingen en hop lappri, säger H: G.: Sjelf har haa för modligen ansett äfven dem såsom börande till samilige de för framtidens utslag erforderliga akter, den: han funnit sig uppmanad att framgifva i möjligaste läsbarhet och sammanhang, sisom han sjelf yttrar sig i em anmärkning (IL 364). — Författaren tänker för mycket på detta utslag. Framtiden har så många att afgifva, att fruktansvärdt är, hon förfar summario processu i saken. — Detta låter rätt cavalierement och har den stora elakhetsn att vara fullkomligt sant; för den summarius pro cessus, som efterverlden kommer att anställa