383). : ersf havs utfal: genom fenstiet mot del
fö ra, med hugg, som riki.s för mycket i luften
för alt traffa, men dock reta; deraf hans åier-
tåg, emedan han med skäl fioner sig ha bättre
att göra; deraf hans vexlande Ärigs- och freds-
rop.
Allmänheten bar i låsgliga tide märkt E
i
egenkär ek hos h rr Å., genom hvars synglas
han sett idel possiens fieuder i alla dem. som
icke velat hylla hans poesi. Hr G. afslöjar o-
barmhertigt det egoistiskt falska i denna åsigt
och wsar, att det ingslunda är af blott fiend -
skap till poesi i allmäahst, icke ens ull Hr A:s
poesi, som denna vedervilja mot honom upp-
stått. Skälen kallar Hr G. prosa; och dit rax-
nar han A:s böjelse, om ej bemödsnde, att
låaa sin poetiska bekänvelse en viss politisk
färg. Dertill hans egenhet att behaga sg på:
ståndpunkten af en föråldrad vitter polemik. I
Endast den sednare omständigheten hör tilt vårt:
ämne, och må derföre här närmare skärskådas.
— Vi ha ingenting emot, att minnen af den
vitt-a strid, hvarmed dea s. k. phospborismen
i Sverige uppträdde, äfven blifvit mfö l.fvad med.
A:s samlade dikter. Striden tillhör Sven ka
vitterhetens historia; kunde och borde ej af
författaren förnekas; och skalden har ej varit
allt för frikostig i mängden af de här anförda
dokumenterna, som bära ögonblickets färg —
om man ock skulle önskat dem ha varit af stör--
re betydenhet. Medgifvas måsts visserligen, at
den konventionella klassiciteten, äfven i den si.
sta form den hos oss antog, mindre uteslutan-
de Fransysk än Engelskt-Pope-Leopoldiskt,
tager sig, med sina anspråk på allmängiltighet,
klent ut, i förhållande till de i sanning stora utsigter
öfver poesien, dess historia och former, som:
den Tyska nyromantiska skolans djupa, omfat- !
tande studier öppnat. Men dels var hvad den
unga phosphorismen i Sverige af dessa studier
i sina dagar innehade och framhade — en verk-
lig barnlek, dels har den ej heller sederwsera i
allt ådagslagt de vidgade åsigter, som ge hvarje
tenomen i vitterhetens häfder sitt. värde på sin
plats. A. hade åtminstone i det fallet gjort väl,
att — om han ändtiigen ej velat uppoffra den
har upptagna vexeisången om den goda sma-
ken (I. 237) med alongeperuk, ducriner m.m.
om Ludvig XIV:s tidehvarf — eti skämt anno
1838 ingen smula mindre föråldradt än dess fö
remål — dertili bif: ga något uttryck af ett gla
dare, billigare, upphöjdare omdöme. All an-
tydning till ett sådant om Leopold saknar man
äfven i dessa dikter, ehuru det väl varit på sin
plats, efter alla utfallen emot honom, hvilka han
i sin tid bar med tystnad; hvarföre ock vreden
deröfver, att den gamle maznen, såsom de: efter
hans död utgifoe skri terna visa, någon gång på
papperet kastat ett yttrande af barm, vär all-
deles öfverfladig. — Och här komma vi just till
den ömiåliga punkten. A:s svaghet är en poe-
tisk egoism, som ock yttrat sig i en mer än bil-
ligt prosaisk fåfinga. Han tyckes, såsom chef
för den phosphoristiska dynastien och boren arf-
och skyddsherre till alla dess titlar, värdigheter
till och med et cetera, ans: sig äfven äga ett
slags diplomatiska pligter, i förhållande till frem-
mande mer och mindre välsinnade litterära myn-
digheter och makter. De statsskrifter, han i
denna egenskap låtit utgå, och för hvilka Up-
sala litteraturtidning, sig till föga fromma, varit
organ, ha alla fallit sig särdeles olyckligt, ej
minst genom sin vidlyfuga tråkighet, och deri-
genom ej litet skadat författaren hos aslimän-
heten.
Efter att hafva anmärkt, alt Å. synes ej blott
använda en inre, utan tillika allt för mycket en
yttre måttståck på litterär betydenhet, att han
älskar sitt namn på stora, dryga, ansenliga verk,
och att han af detta skäl intagit i samlingen en
hop lappri, säger H: G.: Sjelf har haa för
modligen ansett äfven dem såsom börande till
samilige de för framtidens utslag erfor-
derliga akter, den: han funnit sig uppmanad
att framgifva i möjligaste läsbarhet och
sammanhang, sisom han sjelf yttrar sig i em
anmärkning (IL 364). — Författaren tänker för
mycket på detta utslag. Framtiden har så många
att afgifva, att fruktansvärdt är, hon förfar sum-
mario processu i saken. — Detta låter rätt
cavalierement och har den stora elakhetsn att
vara fullkomligt sant; för den summarius pro
cessus, som efterverlden kommer att anställa