Indragningsmakten i forntiden. Att indragningsmakten äfven fordom utsträck-jte Sin. jermhatid öfver Svithiod, wsar följand , I händelse: År Å542 skref inäster Lars Petri fyra dialealger: 1.o Om latinska mässan, hennes formsam , I manhämtelse, det är ceremonisr, hvaruti Gud ords kraft hestår, och huru det icke skall bru: kas till lefferie och hvad det lefferie är. 2:c 1 Om den orätt, som Christi församling och SvenIskom skedt, att genom den latinska mässan blej dom fråniagit rätta förståndet om Sacramenpte! Joch den sauna Religion, hvilken vi nu i vå hid genom Guds nåd på vårt eget tuvgomål hafvom. 3:o Om den orätt, som lekfolk vederI fors, att dem ifräåntägen blef den eva delen a! I Secramentet. 4:o Om mässeoffer och dess veI derstyggeliga afguderi,. om andre Christi försoningsoffer, om alla Christtrognas tacksägelseofI fer, eller goda gärningar och deras belöning, om Svenska mässornes försvar och förklaring med annan träffelig lärdow.— Dess? fyra diaiogi blefvo dock ej förr än eter möster Jarsses död till trycket befordrade igenem exkebiskopen Abrabamus Andree, då han under kozung Johan den lII:s tid var kyrkoherde på Ålsud. Denna bok behagade ingalunda de påfviske. De uppäggade konungen, som jemväl ville i landet införa liturgien, och i följd deraf blefvo de strängligeti förbjudme, hvilket visas ikongl. brefvet den 18 Mej 1580 twH biskop Mårten, så lydande: nfohan, med Guds Nåde Sveriges, Göthes och Wändes Konung p.. pWår synverliga gunst och Nådiga vilja tillförande. Eder kommer väl i håg Biskop Mårten, så hafve vi ock sedt Dpågre skrifter som M. Abraham, kyrkoherde uti Sahleviks Sockn på Aland, af falskhe:. otrohet och vanart hafver utspridt öfver hela Riket, emot samme Mässebok; dock med fåkunnig argument och litet besked, therigenom en part af menige Prästerskap, som intet bättre veta, hafva låtit sig förföra och beveka till att bandla emot Sigill och blifva menedare; och skolen J detta vetta, att så månge som honom och hans vråmgvisa uttydniog och mening äro till sinnes att lyda och efterfölje, efier han intet hafver någen rätt gruevd eller skäl af den Heliga skrift, utan är af hans Egen upptäckte vanart och sophisterie dicktat, the samme skole njutä förenämnde Mäster Abrahams thet till godo, att the skole mista både iheras Prästgård och underhåld, och efter thet vi och intet behag hafve till sådanse böcker som the utspridt hafva, therföre är härmed vår allvarliga vilja och befslluiog, alt J skolen både the Böcker som mäster Lars med silt partie som ock mäster Abraham med sitt anhang, hafva låvt utgå hvad namn the hafva kuvna utspana och sammansamka och sedan till vårt Cantzelie förskicka och skolen J tillsägau Prästerne såsom ock Djecknarne att the sådanne Böcker på hvad turgomål the kunna vara skrifaoe äro förtänkte ifrån sig lefverera såsom att the härefter hvarken the; samme Böcker eller ock någre andre, ehvad! slags böcker thet vara kan utsprida eller på nytt låta utgå, med mindre thet sker med vår vilja och samtycke så framt att ther någon finnes them underdöll och blifver thermed beslagen icke skall blifva straffet såsom en förrådaren etc. etc. I Tiden har visat hvad nytta denna indragning medfört. Den står som en skamflick i Sveri-: ges annaler. Efterverlden skall visa huru nuidens indragninger komma att bedömas.