VN Sa 0 fi nn OD 0 1 RO
Anogåsnde skärgårdsboarnes b-lägenhet i Bohus
län har biskop af Wingå-d ull Handels- ech
Sjöfartstidningen insändt en artikel, hvaraf föl-
jande utd:ag meddelas:
Koutraktsprostea Rhedin skrifver från Tjörn
under dea 14 deaones: Fisket å dessa kuster
har i fl:ra år varit föga gifvande, men geoom
fiskens stigande i dyrhet har dock foiket, som
ensamt iefver af deana nåring, haft nödtorftig
berguaicg, och, med undsn:ag af tidn för ko-
lerafsrsotzns härjning 1834, har, Guldi lof! in-
Nn verklig nöd här varit sedan 1831. Genom
de lindriga vintrarne har fiskareu, med kortare
afbrott, kunnat idka sitt yrke hela året, och
lande: har varit välsignadt med gifvande skördar,
hvarigenom hjelp kunna: be:edas åt de varulösa
och icke arbetsföra. Men 1837 års skörd grän-
sade hir nära till missväxt, sommarfisket var
Tingare än vanligt, det om hasten vanl.ga fisket
af småsill utedlef heit och hållt, och folket,
hvarat ea så stor del sällan har leioadsför åd i
huset mer än för dagen, öfverraskades i ett all-
deles uiblouadt tillstånd af dem vid juliden in-
brytande vintren. Ehuru hafvet först i slutet af
Januari helsdes med 1s, me:gat dock den star
ka köldenu och den häftiga vordostvinden uuder
hela denua måzsad icke något fiske, och talrika
jemmer.op hördes då från alla håll ofver brist
å fola och bränsle, och det var både för mig
och andra eit tungt bekymme-, huru hjelp skul-
le be eda. för de nödlidande. Sedau böjan af
Feb uar har hafvet bliivit iskelagdt, så låagt
ögat kaa strickta sig, och fiska en har tro:sat na-
kenhet och köld, för att långt ut vid isbrynet:
drifva sut vålliga yrke. Hvwje d:g går han
ut, ofta en mil utom de yttersta Pat-r-noster-
skären, och h:mkommer vanhgen mel ea liten
fångst, hvilken, förvasdlad till bröd, tystar hun-.
gren för dagea bos de fysande och svältande
barucn. Den som lefver i lycklisare samhallen!
kan knoappt göra sig begrepp om de forsakel-
ser, hvilka detta arma fulk vid sådana tillfällen
underkastar sig. Fisket är förenadt med stån-
dig litsfara, ty en timmas häfäga e vind kan
bortföra isen, och öppaa hafvets äjup; vid hem-
kom;ten saknar den ftatige fiskareu tillfälle att
uppvärma sia genomfrusna kropp, ty hans stu-
ga är oftast så illa försedd, att det blaser och
snögar inne, som ute; i fl:ra dagar kaa han
sakna allt bränsle, för att uppgöra ell; ban har
intet jäs att upptända, för att förkorta natten;
med sviighet fianer han någon halm att ligga
under sig, och hans . betäckniog ar ofta blott
samma trasor, med hvilka had om dagen trot-
sat storm och kald. Flera äro visserlgea bät-
tre loctade, men jag skulle dock tro, att på
Klädeshulmen och ett par andra fiskligen haltva
befolkningen lefrer i deta usla ullstånd. De
äro siock lyckliga, hvilka hafva någon arbetsför
man, som kaa ät dem förtjena födan. Men ge-
nom det vådliga yrket bortryckas ofta de ra-
ska:t? fråa hustvvur och bara, ech koleran be-
röfvade många sitt stod. så aut vid q-inqvennii-
tabellzos uppgörande 1835 icke miadce än 33.
enkor fuuuos på Klädesholmen, hrarest heia
folkmansden ej är öfver 350 personer. Dessa
enkor, hafva vanligen hvardera fl:ra mindesåri-
ga barn, och desse äro mest att beklaga. De
hafsa- ingen annan tilflygt, än att tigga, och
Där jorsb:ukaren sjelf får rioga skörd, kunua
hans gåfvor icke blifva rundeliga.
haj
Någon egentlig hungersnöd, sådan här var
1831, har dock, Gudi lof! änau icke försports.
Anru bar en och annan haft att meddela åt de
fattige; det lilla fisket. på isen har också afhul-
pit måsget behof,. Hälsotill.tåndet är också
-änou öfver allt ganska godt. Men skulle några
dagars snöyra inträffa, eller en starkare köld