YYCINaVSER UI LISUNIIAGC, UP alt Laga 25 LIRA luft i Paris. nn) I den med början af året 1836 utkommande aticningen Den Constitutionellen uppsteg des till e)hvila gångne Vidar åter ur sin aska. Saknaden oJaf ett blad, som med frimedighet förenade en h anständig moderation, och kuade konkurrera omed landets enda blad af någon betydenhet, . lät temligen allmänt känna sig. Den Constia tutionellev lofvade i sin prospektus att blifva , Jett sådant blad. I början rättfärdiggjorde den , Jäfven någorlunda de väckta förhoppnringarne. Men länge dreöjde det ej, förr än den gamla Vidar-Adam jbörjade spöka, och det med så mycket större kraft, som den under tiden blifvit mera erfaren. En hvar, som i dagens frågor Il vågade hysa en annan tanka än den Constitu, Itioneile, mottogs genast med en arrogans och en jinbumanitet, som ofta foörgick sig och bragte i . dagen ett nonsens, för hvilket en skolgosse bordt TIblygas. En hvar, som i vetenskapliga undersökningar ;åkade yttra en från partiets skild åTsigt, blef i en recension sffärdad med öfvermod och en diktatorisk myndighet. Detta gränslösa öfvermod, denna näsrynkande fördömelse impoInerade obegripligt nog äfven på en del af den jmera bildade publiken, och få röster uti det ( i parentes sagdt långt mera sansade — Mori genbladet höjde sig då och då mot det oväsen, ;som midt under ögonen af landets högsta bildning föröfvades at detta smakens och vetenskai pernas högsta tribunal. Ja! genom publikens oI begripliga långmodighset, genom de idkeliga rö kelserna från en mängd servum pecus, och i ; synnerhet genom Norges totala brist på en soikid litterär kontroll, har Den Constitutienelle nu I bregt det så långt, att den innehåller den mest träffande parodi öfver prospekten. Sedan detta så kallade förnäma parti börj-de angifva tonen i vår litteratur, sedan dessa Börnen-Heyneska härmare, dessa pariserscenens: vaudevilljägare började skipa lag från konstens: och vetenskapens tribunal, har en fruktansvärd :; grad af omogeu syffisans farit in i vår studerande ungdom; den ena recensenten omognare än den andra uppträder och visar tydligt nog, imed hvilken framgåog han träder i sina herrars och mästares fotspår. Vårt land behöfver dugliga, kraftiga och grundhbgt bildade embetsmän, icke fåfänga nar:ar ellsr parisiska viadflöjlar. Men af alla stötrstenar för bildandet af en andligt sund och stark, en vetenskapligt bildad ungdom, äringen förderfligare än denna omogna syffisans. Mot deuna har den råhet, tör hvilken ; man beskyller motpartiet, fösa att betyda. Ins. är en af dem, som i det längsta hoppades det bista af de uoga en gåog tal.ngfulle, men nu, såsom det syne;, af ofvermod alldeles bedöfva-) de män, som redigera Den :Constitutionelle. Men man har gått för långt och han har trott! sig böra taga bladet f.ån munnen, utan att bekymra sig om, huruvida han blir affårdad på vanligt sätt eller ej. Ja det är sorgligt, att ett! parti, hvars f.rgor äro ö:vermod och flosculös ! ytlighet, skall hafva förskaffat sig en sådan in-: flytelse öfver en del af den studerande wngdoa l men, och det den talangullaste. — Det är sorg-; ligt att en ungdom, på hvilken fäderneslandet bygger sitt skönaste hopp, och för hvars förbereaelse till dess kommande verkningskrets staten gör så stora off.r, skall afledas på en tom få fångas och ett myndigt öfvermods afvägar; det är sorgligt och i högsta måtto ovärdigt af män, ; som ännu hafva så mycket att supplera i deras kuoskapsförråd, så mycket att beriktiga och ; utveckla, skola så heit och hållet öfverlemna sig åt ett blindt parti-raseri uti en dem litet angående sak, att de vid ett offeut!igt skådespel upträda som anförare for en lumpen piparekomplott! Men just derföre att allt detta är sorg. ligt, derföre är sjelfva katastrefen glädjande, tyj man kan nu ändtligen hoppas, att masken är : rifven af dessa ,råhetenvs bekämpare, och att ; deras höga gynnare och protektorer icke längre !. kuona fiona sig vid att favorisera och frambjelpa em sådan skola, hvilken j allenast, genom sitt odrägliga fest omyndiga öfvermod,i förbittrar och uppäggar motpartiet, utan äfven 4 ) j j sjelt direkte predikar en inre, en hjertats råhet, som är långt förde:fligare än den yttre! ) Norges Dzemring,, ett med rätta värderadt skaldes:ycke af Welhaven. (Irsändt.)