när politiska in:ressepv berördes, hade iusmug
sig hos den studerande ungdomen. Det lide
intet tvifvel, att ju partiets syfte på den tide
var ädelt och prisvärdigt. Man ville leda sin
unga bröders uppmärksamhet på något högr
och ädlare, än de idkeliga polniska tvistigheter
na, man ville rena smaken, förädla känslan ec
återföra den unga kraftström, vår högskola bör
jade gifva ifrån sig, trån dess skefva lopp, sam
leda den mot konstens och vetenskapens änn:
afl-gsna hojder. Partiets koryfger voro då son
nu Welhaven, Motzfeldt och Schweigaard, oct
dessas lösen: ,strid mot råheten,. Denna fien.
de, råhseten, representerades efter deras öfverty-
:gelse då som nu af det Wergelandska partiet
Hos Henric Wergeland, denne norske titan
denne treformade Chimera, som än visar get
kroppen, än, fast mera sällan, ormstjerten, mer
äfven och oftare sin lejonbringa, hade just vid
denna tid en viss slapphet eller hvila efterträd
ett ferdom vildt och tygellöst lif. Studentbur-
schen, som nyligen utmärkt sig i så mången ber-
serksgång, drog nu omkring i landet som all-
mogens apostel och predikade huslig och bor-
gerlig dygd. Om man hoppades, att den gif
vande geten skulle vara lätt att mjölka, elle:
om man fruktade, att lejonblod och ormgift till
äfventyrs skulle blanda sig i bennes mjölk, vilja
vi låta vara oszgdt; nog af, vid denna tid fram-
sted Vidar.
Dess redaktörer, och blend dem partiets för-
ut nämnde koryfeer, voro unga män, hvilka
tillsammans ägde en vacker fond af talang,
grundlighet och smak. Men redan i början
väckte deras ungdom och oerfarenhet tvifvel
och betänkligheter om deras förmåga alt utföra
den svåra roll de åtagit sig och en fruktan, att
de af ungdomligt lättsinne öfverskattat sina eg-
na krafter. Mången värdig fosterlandsvän, som
af allt hjerta önskade Vidar välzommen, sak-
nade med missnöje deri äldre och erfsrcare
män, som manligen bestått profvet, ej blott i
vetenskapsns men äfven 1i litvets högskola Des-
sa beiäakligheter rättfärdigades tyvärr allt för
snart på ett nedslående sätt, i det en viss an-
stryknivg af myuadighet, i stället för en lugn
och grunilig forskning, en ungdomlig kitslighet
och törakt mot det gamla och traditionella, i
stället för ea mogen pröfning, ett ensidigt up-.
höjande af den franska lättsinnigheten, med ett
ord elt ungdomligt öfvermud omisskänligen röj-
de sig hos partiets organ. Annu uppgaf man
dock icke hoppet; man lefde ännu i den glada!
förväntan, att en eller annan af landets äldre!
erfarnare män, helst någon af högskolans högre!
aktade lärare, på ett lämpligt ech allvarligt sätt!
skulle söka att visa vederbö ande till rätta, och
aftappa det luxurierande klöfverbladet en del af!
dess onda blod. Men man väntade förgäflves.
Män, som då, genom ett ord i rättan tid, kuo-
nat storlgen gagna fåderneslandet, tego och dro-
go sig tillbaka i sitt snigelhus, för att se huru
det ville gå. Det gick ock mycket illa. Par-
tiets ungdomliga öfvermod och myndighet väx-
te med hvar dag, och redan började man här
och der nära en fruktan, att detta parti skulle
genom sitt organ bland den studerande ungdo-
men utbreda en ton, som vore långt skadligare
än den råhet, mot hvilket partiet hade att käm
pa, vå Vidar plotligen upphörde. Nu förflöt!
en rund tid, utan att man af partiet och dess!
verkningar hörde något vidare äs de idkeliga
fejder.a och intrigerna mellan Welbaven och
Wergelsnd. Man arbetade imedlentid i tyst-
het. Welbaven gick, påstod man, hafvande
med ett verk, som skulle göra epok, och!
Schweigaard företog med statens understöd en
utländsk resa. På denna studerade han med
en sådan ifver, och saite sig med en så utom-
ordentlig lätthet in i tyska filosofien och juris
prud.nsen, att han efter ett fjerdedels år k2nde!
sig skicklig att utgifva ett manifest, hvaruti han
utdelade slag till höger och venster, öfverbevi-
ste Tysklands och Europas namnkunnigaste fi-
losofer och jurister att vara skojare, om in-
skränk:het och skolastiskt or:klyfveri, och ska-
kade sålunda den tyska filosofiers och juris-
prudenseus byggaad i dess understa grundvalar.
Vi här hemma visste ej så noga hvad man!
borde tänka. Ea del trodde, att Herr S. var
en man, af hvars utsändande Norge skördat:
mycken ära; andra skakade på hufvudet, och:
tyckte att herr S. var nog risk, som några få
år efter det han lemoat Skiens skola, och se-j