när politiska in:ressepv berördes, hade iusmug sig hos den studerande ungdomen. Det lide intet tvifvel, att ju partiets syfte på den tide var ädelt och prisvärdigt. Man ville leda sin unga bröders uppmärksamhet på något högr och ädlare, än de idkeliga polniska tvistigheter na, man ville rena smaken, förädla känslan ec återföra den unga kraftström, vår högskola bör jade gifva ifrån sig, trån dess skefva lopp, sam leda den mot konstens och vetenskapens änn: afl-gsna hojder. Partiets koryfger voro då son nu Welhaven, Motzfeldt och Schweigaard, oct dessas lösen: ,strid mot råheten,. Denna fien. de, råhseten, representerades efter deras öfverty:gelse då som nu af det Wergelandska partiet Hos Henric Wergeland, denne norske titan denne treformade Chimera, som än visar get kroppen, än, fast mera sällan, ormstjerten, mer äfven och oftare sin lejonbringa, hade just vid denna tid en viss slapphet eller hvila efterträd ett ferdom vildt och tygellöst lif. Studentburschen, som nyligen utmärkt sig i så mången berserksgång, drog nu omkring i landet som allmogens apostel och predikade huslig och borgerlig dygd. Om man hoppades, att den gif vande geten skulle vara lätt att mjölka, elle: om man fruktade, att lejonblod och ormgift till äfventyrs skulle blanda sig i bennes mjölk, vilja vi låta vara oszgdt; nog af, vid denna tid framsted Vidar. Dess redaktörer, och blend dem partiets förut nämnde koryfeer, voro unga män, hvilka tillsammans ägde en vacker fond af talang, grundlighet och smak. Men redan i början väckte deras ungdom och oerfarenhet tvifvel och betänkligheter om deras förmåga alt utföra den svåra roll de åtagit sig och en fruktan, att de af ungdomligt lättsinne öfverskattat sina egna krafter. Mången värdig fosterlandsvän, som af allt hjerta önskade Vidar välzommen, saknade med missnöje deri äldre och erfsrcare män, som manligen bestått profvet, ej blott i vetenskapsns men äfven 1i litvets högskola Dessa beiäakligheter rättfärdigades tyvärr allt för snart på ett nedslående sätt, i det en viss anstryknivg af myuadighet, i stället för en lugn och grunilig forskning, en ungdomlig kitslighet och törakt mot det gamla och traditionella, i stället för ea mogen pröfning, ett ensidigt up-. höjande af den franska lättsinnigheten, med ett ord elt ungdomligt öfvermud omisskänligen röjde sig hos partiets organ. Annu uppgaf man dock icke hoppet; man lefde ännu i den glada! förväntan, att en eller annan af landets äldre! erfarnare män, helst någon af högskolans högre! aktade lärare, på ett lämpligt ech allvarligt sätt! skulle söka att visa vederbö ande till rätta, och aftappa det luxurierande klöfverbladet en del af! dess onda blod. Men man väntade förgäflves. Män, som då, genom ett ord i rättan tid, kuonat storlgen gagna fåderneslandet, tego och drogo sig tillbaka i sitt snigelhus, för att se huru det ville gå. Det gick ock mycket illa. Partiets ungdomliga öfvermod och myndighet växte med hvar dag, och redan började man här och der nära en fruktan, att detta parti skulle genom sitt organ bland den studerande ungdomen utbreda en ton, som vore långt skadligare än den råhet, mot hvilket partiet hade att käm pa, vå Vidar plotligen upphörde. Nu förflöt! en rund tid, utan att man af partiet och dess! verkningar hörde något vidare äs de idkeliga fejder.a och intrigerna mellan Welbaven och Wergelsnd. Man arbetade imedlentid i tysthet. Welbaven gick, påstod man, hafvande med ett verk, som skulle göra epok, och! Schweigaard företog med statens understöd en utländsk resa. På denna studerade han med en sådan ifver, och saite sig med en så utomordentlig lätthet in i tyska filosofien och juris prud.nsen, att han efter ett fjerdedels år k2nde! sig skicklig att utgifva ett manifest, hvaruti han utdelade slag till höger och venster, öfverbeviste Tysklands och Europas namnkunnigaste filosofer och jurister att vara skojare, om inskränk:het och skolastiskt or:klyfveri, och skakade sålunda den tyska filosofiers och jurisprudenseus byggaad i dess understa grundvalar. Vi här hemma visste ej så noga hvad man! borde tänka. Ea del trodde, att Herr S. var en man, af hvars utsändande Norge skördat: mycken ära; andra skakade på hufvudet, och: tyckte att herr S. var nog risk, som några få år efter det han lemoat Skiens skola, och se-j