Är det då välbetänkt, att i Sverige göra han del och sjöfart underordnade åfven de onatur ligaste industriföretag? Alt tvimga åkerbrukare och bergverksidkar betala sina förrödenheter 50 procent för hög för uppebållande af dessa näringsg enars usla lit Bör Sveriges sjöförsvar, som år beroende a handelsflottan, uppoffras för ett inbilladt manu faktur-iotresse? Jag siger inbilladt, emedan alla prohibitiover, alla på handeln och sjöfarten hittills til deras förmån lagde band hafva ej förmått at bland det så kallade fabriksiotresset skapa sjelf. bestånd, mycket mindre rikedom. Om mar uppskattar totala värdet ef alla de fzbriker i ri ket, som egentligen ropa på förbud, och af al förmögenhet bland deras ägare, så uppgår det sä. kert icke till fem, nej icke till tre procent a den summa, som Sveriges egentliga naturliga nä ringar skattat till dem, sedan deras första upp: komst. Långt ifrån att vilja undertrycka fabriker övskar jag ifrigt sådane fabrikers framgång, som kunna bestå utan prohibitiover. De dagliger uppkommanda nya bomullsfabrikerne fordra e förbud såsom vilker för sin existens. — Må de skyddas genom en måttlig import: tull, men mi man vid bestämmandet deraf erinra, att en utifrån införd vara, utom tullen, belastas med konvoy-afgift, tolag, provision, assurans, frakt m. m uppgående stundom till 10 a 15 proc. af värdet Jag har tillåtit mig denna digression från de egentliga ämnet — sjöfarten — för att utpeka dess värsta förtryckare, prohibitionerne. Sjöfart kan ej trifvas utan handel och denna ej utan frihet. Fordom ansågs Sverige för en stor sjöfarande nation; vi hade då äfven en respektabel sjömakt. — Ingenting, utom vär egen försummelse, har vållat dess närvarande förfall. Ånru är tid att rätta begångne misstag; måtte vi blott ej droja dermed för länge. Politiken och statshushållningen ropa lika högt på vår sjunkande hande!sflottas upphjelpande -— England använder 250,000 sjömän, — Sverige blott 5000. — I förhållande till vår folkmängd och öfrige resurser borde vi likväl emplojera minst 25,000 sjömän vid handelsflottan. Om sjöfartem blir ansedd såsom en nyttig industrigren, såsom en häfstång för allmänna rörelsen och följaktligen uppmuntras, ej genom rättigheten att fjettra andra näriugar, utan genom skydd mot deras förtryck, genom bortt:gande af onödige entråver, genom inrättande af bildningsanstalter för uvge sjömän och af asyler för de gamle, så torde vi hastigt nog vinna detta mål. Vi böra uppmana hvarje fosterlandsvän, att vara oss behjelplig i detta verkligen nationella företag, måhända det vigtigaste som i vår tid förekommit. Måtte vederbörande lemna häråt blott en ringa del af den uppmärksamhet, som de egnat åt öfverflyttande af åtskilliga utländska näringar, sch de skola snart med tillfredsställelse se, haru en naturlig, fullzemligt inhemsk industri kan utvecklas utan konstlade medel, hufvudsakligen genom Jlossande af de band, som företrådares misstag pålagt den. Sjömanna-sällskapernes bemödanden för den goda saken äro berömliga, men förmå ingenting utan styrelsens kraftiga biträde. Bland regeringens ledamöter finnas säkert flera, som genast förmå fatta sakens vigt och behofvet af snara åtgärder. Preussen, som blott äger några få hamnar och en inskränkt kust, har betydligt ökat cin handelsflotta; dess vackra instituter för skeppsbyggare och sjömän bevittna, att regeringen in sett sjöfartens fördelar; Danmark med sina små resurser och utan exportartiklar bygger flitigt fartyg och förser oss, som det säges, med skeppsbyggmästare; Frankrike synes lägga mycken vigt på sin handelsflottas förökande; Sverige deremot, som borde kunnat förse fartyg åt hela Europa, och som äger medel att uttränga alla andra nationer från frakthandeln, har försummat dessa fördelar till den grad, att vi, under det djupaste fredslugn, låtit vår handelsflotta minskas en fjerdedel under de sista 10 åren. . ——A— (Insändt.) Svar på de i Elfte Aftonbladet för den 13 sistlidne Januari intagne Frågor till T aocklake. men icannerhet 1830 ars Bike