le J rätt. Pröfvom de hufvudsakliga grunder, hvarp
nÅdetta, i mer än ett afseende anmärkningsvärda
t- embets-utlåtande sig stödjer.n
Hufvudskälet — om något sådant finnes —
-I tyckes vara: svårigheten att inom den bestämds
, Itiden (slutet af April) indrifva uppbörden. Ef-
, ter nu påbudna uppbördstids förlopp, återstår
ij bärtill ungefär 9 veckor. -Ått den ej är, hvad
niman kallar, för kueppt tillskuren, finner en
alhvar. Dock nekas ingalunda, att uppbörds-
-I männen dervid kunna hafva möda och besvär.
- Men månne icke denna möda, detta bråk, gen-
-Iska mycket ökas just derigenom, att man be-
f tager den stora mänogden af de skattskyldige
- nödigt rådrum till anskaffande af medel för de
eli allt fall tryckande utskyldernes utgörande. Om
, en något lävgre, eller senare utsatt uppbördstid
t) beviljades, vore det ej troligt, att antalet af fri-
tå villigt betalande blefve vida större, och i mån
fl deraf utsökningsbesväret för vederbörande be-
-Itydligt minskades. Och hvad vinnes med den
I strängare behandling allmänheten häruti, tvärt-
-jemot den nya rmsenskligare författningens syft-
I ning, ännu underkastas, annat än tusentals
lindividuers och familjers lidande, hvilket annars
- möjligen stått att undvika, och otaliga obe-
I hagligheter för uppbördsmännen sjelfve — helst
Jom de hafva bjerta och känsla derför?
Lempom att längre anstånd för allmänheten
Imed betalningen något inskränker redogörelse-
Iterminens längd för uppbördsmännen. Men
Iblifver då uppfyllandet af tjensteåligganden dy-
medelst så svårt eller omöjligt, att det bör af-
skräcka öfvade och erfarne tjenstemän? Hvem
kunde skäligen anklaga dem, om ej inom
utsatt tid medhinnes, då sjelfva redogörelsen
nogsamt bör upplysa orsakerna dertill? Imed-
lertid, hvad ti:lfredsställelse kunde icke de äfven
njuta, i medvetandet att bafva i någon mån för
obemedlade bidragit att lindra tyngden af en
tryckande börda.n
nUttrycket — att erfarenheten visat, det tre
veckors uppbördstid varit ganska tillräcklig —
synes icke väl rimma sig med det på flera
ställen omtalade stora antal, 2 till 3000 i som-
liga uppbördstrakter, uteblifna betalande. Utan
tvifvel skulle en något förlängd uppbördstid be-
tydligt minska detta olyckliga missförhå!lande.
Men hafva icke äfven i denna del uppbörds-
männen kunnat inhemta en annan, och temligt
motsalt erfarenhet, som den skattskyldiga all-
mänheten har tillfälle årligen på det oangenä-
maste sätt förnya. Jag menar den förfirliga
trängseln vid bankens kassor under dessa vec-
kor, och den föga mindre i sjelfva uppbörds-
kontoren, helst sista veckan, då man med möda
der kan inkomma, men miste räkna för en
lycka att ens kunna få aflemna sitt debet. I
sanning ett märkvärdigt bevis för uppbördsti-
dens tillräcklighet. Dessa olägenheter tyckas
dock, om ej undvikas, åtminstone kunna i nå-
gon mån afhjelpas, derest man mindre bråd-
skade med uppbördens upptagande i en stad af
mellan 70 och 80,000 invånare.n
,Förklaranderve medgifva otjenlighsten af nu
påbudna uppbördstid for mängden af de skatt-
dragande, nemligen alla de arbetande och fatti-
gare klasserna, äfvensom för embets- och tjen-
stemän : men tro derea.ot den vara lämplig för
de handlande, emedan de inkassera sina räk -
ningar i början af året! Likväl synes denna
förutsättning något litet förhastad, liksom sjelfva
uppbördsstämman. Att indrifva räkningar, går
vanligen ganska trögt — och förgätem ej, att
de handlande dervid ringalunda hafva de utvä-
gar och biträden, som stå uppbördskommissa-
rierne till tjenst vid kronoutlagornas indrifvande.
— Och hvad blir väl s!utliga resultatet, om ej
att denna uppbördstid är tjenlig — för ingen.n
,Sannt är, att en uppbördsstämma icke kan
utsättas enligt allas önskan och beqrtämlighet:
men åtminstone bör dervid hufvudsakligt afses
den stora mängdens och ds obemedlades behof
och förhållanden. Sådant är ock ostridigt den
nya författningens syftemål. Men har den väl
vid detta tillfälle blifvit af vederbörande rätteli-
gen tillämpad?
Insändaren instämmer gerna med Redaktio-
nen af detta blad, i det framställda behofvet af
en något förlängd redogörelsetid för uppbörden,
och tror äfven, att den utan olägenhet för kro-
nan kunde medgifvas. Han tviflar ej heller,
jatt om Öfverståthållareembetet hos Regeringen
anmäler denna angeligenhet, i silt rätta och