rvore konselj-president, ja konselj, utan att vars
2 ansvarig såsom sådan. Händelsen kan visst gö-
, jra, att en dylik inflytelserik person någon gång
- I fiones inom iådet; men oftast aktar han sig för
, Idet och finner säkrare och beqvämare att handla
fli tysthet. Sunda förnultet säger, att en icke
kan känna och följa alla ärender; och erfaren-
, heten visar, att han icke kunnat känna och
ti följa ens tiondedelen, nej, icke hundradedelen
il deraf. På andra måste han således lita. Den
L revolutionära idgen, hvarom jag talat, har på detta
- sätt uppstått: man har velat göra dem, på hvilka
han och hans gynnare måste lita, åtkomliga. Men
denna obilliga fordran eluceras bäst på det sätt,
-isom nu framställdt är, att de enligt lag åtkom-
Ilige icke hafva något gemensamt, utan äro fre-
Idade bakom hvar sina mål, men att den, som
jsammanhåller allt, är oåtkomlig.
Jag kan således ick2 förklara, huru du fallit
I på den orimliga tanken at vilja pröfva, om
feller hvad system påtänkes för nästa riksdag.
Vi här nere i landsorterna hoppas, att det skall
gå nu, såsom det alltid gått. Hvarje chef kom-
mer in med sin reqvisitlion på hvad han tror
sig behöfva. Detta adderas, och alltsammans
framligges för ständerna, med tillsägelse: gör
utvägar. Detta blir då planen och systemet för
riksdagen. Huru utvägarne skola göras, det
må de sedan tanka på sjelfve. Några hundrade
hufven komma då i jäsning, för att utfundera
systemer; och några hundrade system:r blir det
också, hvartdera oklkt det andra. Ur denna
rudis indigestaque moles skola då de samma nå-
gra hundrade hufvena utdraga det system, som
skall bhfva det rådande. Det är icke här, sem
i de revolutionära länderna, att styrelsen med-
delar represeutatioaen sin erfarenhet om hvad
som lyckats eller icke lyckats, och om hvad
som således borde göras. Får styrelse är, af
de anförda skälen, icke stort mera, än någon
enskild, i tillfälle att vinna eo dylik erfarenhet;
och jag påstår, att det vore icke ens nyttigt.
Finge ständerne enkla, bestämda, på erfarenhet
grundade förslag, såsom ledomg för sina arbe-
ten, så vore arbetena mycket lättare och kor-
tare, och ständernme fiage en tid och ledighet,
som möjligen kunde användas till farliga funde-
ringar och praktiker. De skulle då kunna göra
för snart ifrån sig; och hvem vet, om man
då förmådde vinna, hvad nödigt och önsk-
ligt vore?
Det är icke blot: i beskattningsfrågor, som
systemet — eller systemlösheten — företer sto-
ra fördelar; äfven i ekonomiska och lagfrågor
har det samma lyckliga verkan. Låtom oss!
antaga, att styrelsen vid nästa riksdags början:
framträdde och saie rent ut: det nya lagför-
slaget vilja vi se antaget, antingen i dess helhet,
eller med de och de ändringar — Näringsfrå-
gan måste afzsöras, och s2 här e!t formligt för-
släg dertill — Bergs ör fattningarne måste än-
dras, och här han j vårt tydliga förslag, hvar-
öfver vi dock vilja inhemta ständernas yttraude.
—— — Om, säger jag, regeringen framstodei
denna ton och anda (jag ponerar det blott), såj
vo:e hela riksdagsrörelsen bortskämd och vår!
lyckliga författning icke stort bättre än andra.!
En gammal landtdomare, hvars vana i alla ti-
der varit att uppskjuta mål, så mycket som
möjligt, fick sig en gång en ung, rask vikarie,
som vid första tinget nästan rensade uppskofs-
längden, del; genom slutliga ut.lag, dels genom:
afförande af oriktigt incaminerade mål, som ij
det skicket aldrig kunde afgöras, o s. v. Den
gamle domaren blef alldeles förskräckt och ut-
ropade: Bevare oss Gud! Bror har skämt bort
hela mia domsagan. Så skulle det äfven gå med
våra riksdagar, i fall ett sådant system inför-
des, som det jag här tecknat. Huru skulle de
enskilda interessena kuana ledas till ett stort
allmänt mål, i fall den mäktiga häfstång un-
danröjdes, som nu ligger i ovissheten, och i
fall styrelsen, g:nom fasta och b:stämda beslut,
sloge Interessena för hufvudet? Och för öfrigt,
hvem i all verlden skulle uta:beta dessa syste-
mer? Du må väl icke begära, att Deras Excel-
lenser skulle upptaga sin dyrbara tid med så-
dant? och kommiter hafva ju i flere fall blif
vit namnkunniga, såsom ett säkert tecken , då
ingentin- skulle hlifva ojordt — Nei. ma star!