(Insändt.)
Ställningarnas Förhållanden, eller För-
hållandernas Ställningar,
Behandlade i Svar
till
Författaren af Skildringar ur det inre
af dagens historia.
Första Brefvet.
(Forts. fr. gårdagsbl.)
Hvad du säger om operationsplanens basis, för
nästa riksdag, är utan tvifvel skarpsinnigt; men
mig synes, att det upphäfver den näst förutgå-
ende uppgiften, att ,vederbörande äro fördjupa-
de i begrundanden öfver systemet för nästa riks-
dag,. Icke blott din uppgift om eperations-
planen, utan äfven egna iakttagelser öfvertyga
mig, att något begrundande alls icke äger rum.
Jag förstår också icke, huru du kunnat falla på
en så förflugen tanke. Möjligt vore visserligen,
att ea och annan stundom enskildt har oroliga
drömmar, då den instundande riksdagen sväfvar
förbi hans själs öga; men i yttersta grad orätt-
vist vore att tro, det någon gemensam be-
grundning eller plan kommer i fråga. Detta
kunde icke vara förhållandet, utan att styrelsen
skuil: beskyllas för den der revolutionära egen-
skapen, hvarom så mycket är taladt. En
utarbetning af system och plan kan ju icke
äga rum, utan att kasta sig in på ansvarighets-
d. v. s. minister-systemet, hvarifrån Försynen
lyckligen hittills bevarat oss. Auntoges detta
system, så vore det icke vidare möjligt, att
kvarje statssekreterare vore i sitt fach konun-
gens skrifvaren, utan att behöfva känna sina
medbröders i de öfriga fachen tänkesätt eiler
önskningar. Statsråderne hade då icke upp-
fyllt alian rättfärdighet, blott de tagit notis om
och reserverat sig i förekommande mål. Nu
beror det på Guds försyn, hvilka mål som
örekommav, alldeles såsom vid kämnersrätter-
na, der ingenting annat kan förekomma, än det
som finn:s på stämningslistan. Ingen är eller
kan således vara pligtig att bringa ett nsystemp,
en plan på tapeten. Om t. ex. två kollegier
inkomma med hvart sitt betänkande eller förslag,
och om dessa väsendtligen gripa in i hvart an-
nat; så kan ju den ene statssekreteraren hafva
sin föredragning, förr färdig och få sitt mäl
afgjordt, utan att veta om sin kamrat, som har
det andra målet. Deane kommer slutligen med
sitt och får äfven det afgjordt, uten att behöf-
va veta utaf sin kamrat. Om de båda besluten
blifva till andan öfv:rensstämmande eller upp-
häfva hvarandras syftning, behöfver ingen veta,
i fall ej Den, som allena styrer,, eller de, som
höra på och stundom reservera sig när det sty-
res, fora mycket noga anteckningar; att halva
reda härpå är ingens bestämda pligt. Statsrå-
derne skulle kunna, utan risk, underlåta att re-
servera sig mot någotdera beslutet, om de än
vore stridande. Dertill behöfdes ej mera, än
att de, som öfvervore det ena beslutet, händel-
sevis vore borta vid det andra; och ej ens
detta vore nödvändigt, då båda kunde hafva
vissa skäl för sig, och intetdera vara stridande
mot beskrifven lag.
Ånnu mer gäller detta i fråga om systemer
och planer för framtiden. Sö5g mig, af hvsm
och hvar dylika planer borde uppgöras och
bringas på tapeten. Ingen har skyldighet, knap-
past rättighet dertill. Enda utvägen, jag kan
tänka mig, vore, att någon ställdes bredvid el-
ler uppöfver de ansvariga rådgifvarne — en,
som i hemlighet uppgjorde planerna utan de
ansvariges vetskap — en, med ett ord, som