(Insändt.) Ställningarnas Förhållanden, eller Förhållandernas Ställningar, Behandlade i Svar till Författaren af Skildringar ur det inre af dagens historia. Första Brefvet. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hvad du säger om operationsplanens basis, för nästa riksdag, är utan tvifvel skarpsinnigt; men mig synes, att det upphäfver den näst förutgående uppgiften, att ,vederbörande äro fördjupade i begrundanden öfver systemet för nästa riksdag,. Icke blott din uppgift om eperationsplanen, utan äfven egna iakttagelser öfvertyga mig, att något begrundande alls icke äger rum. Jag förstår också icke, huru du kunnat falla på en så förflugen tanke. Möjligt vore visserligen, att ea och annan stundom enskildt har oroliga drömmar, då den instundande riksdagen sväfvar förbi hans själs öga; men i yttersta grad orättvist vore att tro, det någon gemensam begrundning eller plan kommer i fråga. Detta kunde icke vara förhållandet, utan att styrelsen skuil: beskyllas för den der revolutionära egenskapen, hvarom så mycket är taladt. En utarbetning af system och plan kan ju icke äga rum, utan att kasta sig in på ansvarighetsd. v. s. minister-systemet, hvarifrån Försynen lyckligen hittills bevarat oss. Auntoges detta system, så vore det icke vidare möjligt, att kvarje statssekreterare vore i sitt fach konungens skrifvaren, utan att behöfva känna sina medbröders i de öfriga fachen tänkesätt eiler önskningar. Statsråderne hade då icke uppfyllt alian rättfärdighet, blott de tagit notis om och reserverat sig i förekommande mål. Nu beror det på Guds försyn, hvilka mål som örekommav, alldeles såsom vid kämnersrätterna, der ingenting annat kan förekomma, än det som finn:s på stämningslistan. Ingen är eller kan således vara pligtig att bringa ett nsystemp, en plan på tapeten. Om t. ex. två kollegier inkomma med hvart sitt betänkande eller förslag, och om dessa väsendtligen gripa in i hvart annat; så kan ju den ene statssekreteraren hafva sin föredragning, förr färdig och få sitt mäl afgjordt, utan att veta om sin kamrat, som har det andra målet. Deane kommer slutligen med sitt och får äfven det afgjordt, uten att behöfva veta utaf sin kamrat. Om de båda besluten blifva till andan öfv:rensstämmande eller upphäfva hvarandras syftning, behöfver ingen veta, i fall ej Den, som allena styrer,, eller de, som höra på och stundom reservera sig när det styres, fora mycket noga anteckningar; att halva reda härpå är ingens bestämda pligt. Statsråderne skulle kunna, utan risk, underlåta att reservera sig mot någotdera beslutet, om de än vore stridande. Dertill behöfdes ej mera, än att de, som öfvervore det ena beslutet, händelsevis vore borta vid det andra; och ej ens detta vore nödvändigt, då båda kunde hafva vissa skäl för sig, och intetdera vara stridande mot beskrifven lag. Ånnu mer gäller detta i fråga om systemer och planer för framtiden. Sö5g mig, af hvsm och hvar dylika planer borde uppgöras och bringas på tapeten. Ingen har skyldighet, knappast rättighet dertill. Enda utvägen, jag kan tänka mig, vore, att någon ställdes bredvid eller uppöfver de ansvariga rådgifvarne — en, som i hemlighet uppgjorde planerna utan de ansvariges vetskap — en, med ett ord, som