UCL Ville ut: tu tycnan Ii yadiICLt Jncllc en Geijer, Järta, Agarch och de tidniogsredal törer, som hedras med epitetet sådana, bygg författaren sin öfvertygelse, att Styrelsen so. sådan, d. v. s. i egenskap af Konung oc Statsråd gemensamt ) icke aktift inledt organiserandet af en styrelsepress, icke hyarke direkt, genom statsanslag, eller indirekt genoi enskilda bidrag, i egenskap af styrelse medlemmar,, nej icke en ginvg negatift, el ler genom att icke vägra tillstånd will tid niogars ugifvande, föramstaltat om sitt försva genom de tidningar och redaktörer, som be nämnas sådane,, och som alltså, enhgt förfat tarens omdöme, icke må kallas styrelsens Skymiar icke för läsaren här en flägt af Stats tidningens beriktiganden? Eller hvem har vi någonsin föreställt sig, att man i statsrådets pro tokoller skulle återfinna debatterna öfver under stöden till de salarierade tidningarne, och hur: mycket af statens medel, eller konselj medlem marnves enskilda bidrag borde belöpa sig på Mi nerva, på Gö:heborgs Dagblad, på Granskaren på Stockholms tidning m. fl. sådane, eller på stått, att dessa bidrag nödvändigt borde utdela med den formeln: detta gifver dig N. N. i egenskap af styrelsemedlem, eller att under stöden och bidragen nödvändigt alltid borde bestå i kontant förlag? Foörfatteren synes helt och och hållet hafva glömt den bekanta latinska för teckningen på de arter af verksamhet, hvarmec mana anses kunna bidraga till en annans hand lingar: Jussio, consilwm, consensus, palpo. recursus — Participans, mutus, non obstans non manifestans. Konsterna äro många, säger ordspråket, och det gifves många sätt, at anskaffa och underhålla en tidning, och att understödja dem, som åtaga sig att arbeta i styrelsens väl eller illa förstådda intresse, utan at! statens eller den enskilda kassan behöfva direkte aulitas. — Tillåter författaren, att man erinrar honom vom någon af de glömda möjligheter för sättet att uppamma och vidmagthålla en styrelsepress? Kontauta pengar hafva väl i alla tider företrädet, men om de skola tagas ur Statens, revision underkastade, eller hvad värre är, ur egen kassa, äro de minsaun svåra att finna i dessa penningebistra tider. Bättre hkväl vara bröalös än rådlös. Man kan ju öfvertala sina vänner, underhafvande eller klienter ati prenume:era på ena loyal tidning. Genom en sådan åtgärd kvnde det t. ex. förkleras, att Minerva, oaktadt bristen på sympatier, altid äger en li ten debit, som i föreniog med det hoga prenumerationspriset, och hvad godt i öfrigt kan vankas, förmår göra dess redigerande till en liten angenäm och arbg biförtjenst; Granskarens, Journsleus i sednare tider, Argus IV:s i förra, m. de fl:s objelpligt ringa debit, visa dock, att det icke är genom detta medel de uppehål lits eller uppehållas. ) Men man kan gifva re) Hvem har sagt författaren, att det skulle va ra Konungen ensamt, och om så vore, borde icke detta, efter nallena styrandets princip, anses lika gildt? t) Salig Rethlieb, verklig kammarjunkare i åminnelse, hade i lifstiden sjelf entreprenerat debiten af sin Stockholms tidning, och föresatt sig att låta alla opinioner utan uadautag skatta till dess underhåll, en omtanka, som bordt förskona honom iör det hårda tillmälet att vara en sådan Ttom den viglans, hvarmed han introduc:rade prenumerations sealarne å sitt trogna blad hos hufvudstadens ständige innevånare, forsummade han sällan alt åt hvsrje aldrig så litet bildad eller förmögen resande öppna ett, ty värr icke alltid begagnadt, tillfille att formera bekantskap med nämnde blad, hvilket han icke utan skäl räknade bland hufvudstadens kuriositeter. — Att loyautgn icke alltid som den bordt bemötte hans bemödanden efter förtjeust, synes af följande scen hos en ganska loyal embetsman, som just då stod med den ena foten på landshöfdingstrappan, icke anande att den an-. dra kommit så nära grafven. Herr kammarjunkarens Merkurius hade rioed den vanliga prevumerationssedeln infunnit sig hos nämnde embetsman just under en liqvid, söm förorsakade en förlåtlig mauvaise humeur, och befalldes derföre återkomma en följsnde dag. Olyckligtvis var samma liqvid då åter å hbane, och den loyale embetsmannen behandlada dan ctarkarc amen so EE Lo lat