UCL Ville ut: tu tycnan Ii yadiICLt Jncllc
en Geijer, Järta, Agarch och de tidniogsredal
törer, som hedras med epitetet sådana, bygg
författaren sin öfvertygelse, att Styrelsen so.
sådan, d. v. s. i egenskap af Konung oc
Statsråd gemensamt ) icke aktift inledt
organiserandet af en styrelsepress, icke hyarke
direkt, genom statsanslag, eller indirekt genoi
enskilda bidrag, i egenskap af styrelse
medlemmar,, nej icke en ginvg negatift, el
ler genom att icke vägra tillstånd will tid
niogars ugifvande, föramstaltat om sitt försva
genom de tidningar och redaktörer, som be
nämnas sådane,, och som alltså, enhgt förfat
tarens omdöme, icke må kallas styrelsens
Skymiar icke för läsaren här en flägt af Stats
tidningens beriktiganden? Eller hvem har vi
någonsin föreställt sig, att man i statsrådets pro
tokoller skulle återfinna debatterna öfver under
stöden till de salarierade tidningarne, och hur:
mycket af statens medel, eller konselj medlem
marnves enskilda bidrag borde belöpa sig på Mi
nerva, på Gö:heborgs Dagblad, på Granskaren
på Stockholms tidning m. fl. sådane, eller på
stått, att dessa bidrag nödvändigt borde utdela
med den formeln: detta gifver dig N. N. i e-
genskap af styrelsemedlem, eller att under
stöden och bidragen nödvändigt alltid borde be-
stå i kontant förlag? Foörfatteren synes helt och
och hållet hafva glömt den bekanta latinska för
teckningen på de arter af verksamhet, hvarmec
mana anses kunna bidraga till en annans hand
lingar: Jussio, consilwm, consensus, palpo.
recursus — Participans, mutus, non obstans
non manifestans. Konsterna äro många, sä-
ger ordspråket, och det gifves många sätt, at
anskaffa och underhålla en tidning, och att un-
derstödja dem, som åtaga sig att arbeta i sty-
relsens väl eller illa förstådda intresse, utan at!
statens eller den enskilda kassan behöfva direkte
aulitas. — Tillåter författaren, att man erinrar ho-
nom vom någon af de glömda möjligheter för
sättet att uppamma och vidmagthålla en styrel-
sepress? Kontauta pengar hafva väl i alla tider
företrädet, men om de skola tagas ur Statens,
revision underkastade, eller hvad värre är, ur
egen kassa, äro de minsaun svåra att finna i
dessa penningebistra tider. Bättre hkväl vara
bröalös än rådlös. Man kan ju öfvertala sina
vänner, underhafvande eller klienter ati prenu-
me:era på ena loyal tidning. Genom en sådan
åtgärd kvnde det t. ex. förkleras, att Minerva,
oaktadt bristen på sympatier, altid äger en li
ten debit, som i föreniog med det hoga prenu-
merationspriset, och hvad godt i öfrigt kan
vankas, förmår göra dess redigerande till en li-
ten angenäm och arbg biförtjenst; Granskarens,
Journsleus i sednare tider, Argus IV:s i förra,
m. de fl:s objelpligt ringa debit, visa dock,
att det icke är genom detta medel de uppehål
lits eller uppehållas. ) Men man kan gifva re-
) Hvem har sagt författaren, att det skulle va
ra Konungen ensamt, och om så vore, bor-
de icke detta, efter nallena styrandets princip,
anses lika gildt?
t) Salig Rethlieb, verklig kammarjunkare i å-
minnelse, hade i lifstiden sjelf entreprenerat
debiten af sin Stockholms tidning, och före-
satt sig att låta alla opinioner utan uadautag
skatta till dess underhåll, en omtanka, som
bordt förskona honom iör det hårda tillmä-
let att vara en sådan Ttom den viglans,
hvarmed han introduc:rade prenumerations -
sealarne å sitt trogna blad hos hufvudstadens
ständige innevånare, forsummade han sällan
alt åt hvsrje aldrig så litet bildad eller för-
mögen resande öppna ett, ty värr icke alltid
begagnadt, tillfille att formera bekantskap med
nämnde blad, hvilket han icke utan skäl räk-
nade bland hufvudstadens kuriositeter. — Att
loyautgn icke alltid som den bordt bemötte
hans bemödanden efter förtjeust, synes af föl-
jande scen hos en ganska loyal embetsman,
som just då stod med den ena foten på
landshöfdingstrappan, icke anande att den an-.
dra kommit så nära grafven. Herr kammar-
junkarens Merkurius hade rioed den vanliga
prevumerationssedeln infunnit sig hos nämnde
embetsman just under en liqvid, söm föror-
sakade en förlåtlig mauvaise humeur, och be-
falldes derföre återkomma en följsnde dag.
Olyckligtvis var samma liqvid då åter å hba-
ne, och den loyale embetsmannen behandla-
da dan ctarkarc amen so EE Lo lat