des hufvud, och hvad det kostat att utstyra och om möjligt poussera derna riksoskuld , som skulle göras delaktig af och befordra styrelsens och hofvets inversta tankar och syften och ändock aldrig anses hafva smakat frukten på kun: skapens träd, utan passera för sjelfva menlöshbeten midt ibland dessa lede frestare, dessa tidningsredaktörer, som voro i ständig rörelse med sina nät. Hvem känuer icke äfven den otacksamhet regeringens omsorger för nämnde blad iönt, i allmänhetens gäspningar och R:ksens Ständers Revisorers anmärkningar, och huru nöden ofta stigit så högt, att man befarat att statens eget skötebarn biand tidningar skulle omkomma af bara brist på prenumeranter och stats anslag? Föreställningen om denna nöd tycks hafva s-llet sig till brochyrförfattarens nyss beskrifna tankar och förmå:t honom att fatta pennan för att se till, hvad Statstidvingen kunde skörda af de goda tidningarnes skrik mot den liberala pressen och förnämligast af fraktionernas inem denna press inbördes tvister. Att man vid ett sådant försök äfven kunde få tlliaulle att fälda ett och annaat godt ord till styrelsens och styrelse Sysiemets förmån, faller af sig sjelf. Detta om anledningarne till brochyro; efter författarns motiver söka vi icke. De äro utan tvifvel i: hans ställning goda, och man kan icke misskönua, att förf. i afseende på Statstidningen tänker på samma sätt som en klok advokat, elder att han väl vill försvara bufvodmannens sak, men icke hufvudmannen sjelf, eler som förf.! med andras ord säger: den fega Statstidningen.: — Men det är tid att ändtligen öppna dörrarne. för denna brochyr, att den, ef så många! och så stora anledningar kommen i verlden , icke allt för länge må föorsmägta i tambnren. Från hjessan till fotabjel!et indelad i fem hufvudsiycken , förmodligen eiter antalet af Allehaudas artiklar, framställer den inträdande först; den frågan: om det med något sken af rimZighet kan påstås, att styrelsen valt till sinai 0: ganer tidningarne Granskarn , Stockholms; tidning, Argus IV, Axplockaren m. fl. eller sådane författare, som en Kotihlieb , HuldÖberg m. fl., när man haft sådane män att välja på, som eu Geijer, Järta och Agardh, och om det varit möjligt att tveka mellan Geijer! och Kothlicb, mellan Järta och Huldberg?. Hvem kan också antaga en såden tvekan, utan att anse styrelsen vara af samma ull, som Pet-: ter Småländaing, hvilken, af St Petrus inviterad ; till en stor föte i himmelen, föredrogatt resa till markosden i Wernamo? Frågan är blott om ; Styrelsen, då den försmått att disponera så sto ra krafter, som en Geijers, Järtas och Agardhs, och förmodligen med fleras, gjort mer än att helt simpelt följa skaldens ord: Gör dig en lag af nöd n! Åtminstone säger författarn sjelf: pvänder man (på regerin.ens vägnar) sig till någon af de äldre mera ansedda Litteratorerna, så mötes man af flera förevänningar än måltidsbjudaren i söndagsevaugeliet. te hafva väl ej alla köpt jordagods eller oxar eller tsgit sig hu-strur, men de hafva köpt (bevars!) eller fått syslor eiler tagit sig kommissioner Antingen räk nas nu Geijer, Järia och Agardh icke till väldre mera arsedda litteratörer, eller ock har man icke vändt sig till dem eller— men måhända tillåter icke förf. att det som säges sidan 15 citeras till vederlägsning af det som säges sidan 4. Ån tidningar sådane som Samarea, Upsala Korrespondenten , Journsalen , Minerva och Göt heborgs Dagblad, än män sådane som Hr:e Lindgren, eller Askelöf, hva för ignorerar forf. dem, Hvarfore nämnas icke de likaväl vid namn som en Huldberg och Ruthlieb! Hvar skola de placerss? Aro de eller äro de icke bland dem som styrelsen valt till sina organer? Hvacaf kommer det då, att Granskarens urtgifvare erhållit, efter eget erkännande, så många års understöd och nådebevis af en hög frikostighet , fastän de o lyckligtvis icke bottvat? Eller får Minervas utgivare icke mer skrapa vördnadsfull fot i konseljens främs:a ledawots H. E gr. Rosenblads kabinett? Eller är det verkligen visst, att Argus IV ickBbutgafs för ved rbörandes räkning, och att redaktörn af Journalen , blett för sitt eget synne:liga nöje skull, kostat tid och pengar på en tidning , som med förlof sagt och utan allt underkännande af redaktörens egna goda egenskaper, på det-sista åren ägt nästan inga läsare? Åre dessa och hela den öfriga svärmen hädanefter dömda att farevara aARh bhasshba AR