lr Armentier. Ah,... jo nu! Mimi, kallad
,Sauguene! . .. För tusan, det var så längese-
-I dan jag såg er!
Chabriol (för sig). Besitta! det har allt sina
, grundliga skäl, min goda man!
I Armentier. Sitt ner, jag ber! hvila er! ni
Ityckes vara trött. (Ropande.) Hustru min, hu-
stru min! här är en landsman ; bär in en butelj
vin och gif oss en bit att äta!
Chabriol (sträckande sg på sin stol, och
imed munnen full). Ack, min bästa Mr Armen-
Itier, jag har kommit hit, (tagande på sig en
beveklig min, och i gråtande ton), jag har kom-
I mit hit för att medde!a er en högst bedröflig
tidning. . ..
Armentier. Min Gud! Hvad är det? .
tala!
Chabriol. Jag kommer direkte från Saus-
san . . . för att underrätia er om ett dödsfall,
nemligen er . .. er. . . (han torkar sina ögon)
Jer.ss (han gråter som ett barn.)
Armentier. Hvilkens dödsfall? . . . Ni gör
I mig helt förskräckt!
Chabrio!l (för s:g) Förbanna mig, om jag
Tvet hvem jag skall hitta på! (Högt.) Ack, min
I bästa Mr Armentier! er... er svågers!
Armentier (förvånad). Min svågers? Jag
I bar ingen svåger.
Chabriol. Har ni ingen? Hvad, är det sannt
Toch visst?
I Armentier. Fullkomligt! Jag måtte väl ve-
ta,om jag eger någon svåger eller inte! . .. Jag
I bar icke i hela Saussan mer än en kusin, vid
namn Contier. . ..
Chabriol (bäfrigt infallande). Alldeles, en
i kusin!... Hm! det är ju det jag ville säga!
Ja, en kusin! Jeg har kavske sagt svåger; så
jag sitter och pratar! . .. Har jag verkligen sag:
svåger? Hvar hade jag pu mina tankar? Vet är
(er kusin, des arma Mr Contier, som är död.
Armentior. Hvad säger ni? År den heder-
lige mannen död? En förträfflig vän, en för-
träfflig anförvandt! Hens stackars hustru är väl
otröstiig?
Chabriol. Hans hustru, ja visst! .. . Hon
är mycket sjuk, hon lemnar ieke sängen, . ..
det är från henne jag är hitskickad.
Armentier. Och två små barn på det sättet
slldeles öfvergifna! Fadren död, modren sjuk!
Chabriol. Ack, ja! stackars små faderlösa!
Det ar för deras skull jag skulle be er fara till
Saussan; hela slägten lärer komma der tillsam-
mans vid detta laget, och det är endsst er man
väntar på.
Årmentier är en ytterst beskedig man, fram-
för allt ganska känslofull och lika mycket slägt-
kär, som gästvänlig,. Efter att hafva skänkt sin
kusins minne några tårar, fattar han det beslut,
stt redan snart instundande nait gå till Aigues-
Mortes, der han har några affärer att uträtta,
och att sedzn, så fort han kan, bege sig till
Saussan, hvarest man så otå!igt väntar hans auv-
komst. Han bjuder den förbindlige budbära-
ren på qvallsvard och uttömmer sig i tusea
ursäkter, för det han nödgas låta honom taga
nattqvarter på värdshuset, emedan i anseende
till förestående vinbergning alla :um och sängar
i hans eget hus äro upptagne.
Om morgonen derpå var Armentiers hustru
bittuda på benen, för att komma ut på egorna j:
och hafva ögat öfver sitt skördefolk, — herrn
sjelf var väl nu också i rörelse på hemvägen
från Aigues-Mortes, — och hon skulle väl ön-
skat att få bjuda sitt främmande från Saussan
frukost; men Chabriol brydde sig icke om att i:
stiga upp så tidigt, och när han slutligen in- ji
fann sig hos pappa Armentier, hade den raska
frun redan begifvit sig till vinbergen och endastj:
lemnat hemma ett elfva-års barn, för att vakial:?
huset och göra les honneurs, vid frukosten. :
Att vända bort barneis uppmärksamhet vari)
en lätt sak, och herr Chabrio! befann sig så
lunda för några ögonblick ensam herre öfverj!
huset. F:u Armentier träffade vid sin återkomst
den älskvärda gästen inne i något af busets små-
hå
I