,Iselpipor hos de handlande i staden, och såda na hade äfven utdelats vid ingången till sjelfv theatern. Det väntades således redan på för hand ett starkt utbrott från hvisslingspartiet, son hade sitt högqvarter på parquetten och et 2etachemang i en loge på första raden. Då pro: logen blef gifven, tillfredsställde den likväl åskå. darne så mycket, att den applåderades nästar från ella håll, utom af några få de ifrigaste hviss!arne, som med all makt blåste i pipor och och klarinetmunstycken ; imeålertid blef kampen icke rått allva:lig, förr än efter första akten, då tumultet blef så sarkt och ihållande mellan hvisslare och klappare, att man flere gånger förgäfves försökte begynna andra akten. En aktör framträdde och hemställde, om det icke vore skäl att uppskjuta med dessa omdömen, till dess stycket blifvit utspeladt; men denna anmodan mottogs med nya hvisslipgar och klappningar. Polismästaren försökte flera gångfer förgäfves att tala till folket, och Henr. Wercgeland sjelf hade, be-ycnerligt nog, ifrån en loge bjudit till att komma till ordet. Det oaktadt ville hvisslarne icke gifva sig, tills det slutligen lyckades polismästaren att äska ljud och anmana publiken att innehålla både med hvissling och handklappning, till dess stycket var slut, hvilket också iakttogs. Knappt hade likväl ridån gått ned, (en stor del af damerna hade då redan bdbegifvit sig bort, af farhåga för det blfvande tumultet), förr än hvisslingarna åter började med förnyad styrka från, såsom Morgenbladet uppgifrer, vid pass tjugo personer (den Constitutionelle räknar dem till 60), hvilket andra från alla håll i salen försökte nedtysta icke blott med handklappningar, utan äfven med starkare instrumenter. Så t. ex. lärer en hafva tagit af sig galoscherna och sLgit klackjernen emot hvarandra, och den GConpstitutionelle påstår till och med, att en nitisk klappare dragit af sig ena stöfveln och slagit den emut väggen af alla krafter. Oväsendet slutades dermed att, då den hvisslande minoriteten icke ville gilva sig, kastade sig en hop af klapparsa in på parquetien och drefvo ut dem med knytnäfvarna. Hvad som icke kan underlåta att härvid fästa uppmärksamheten, är det bittra och häftiga partihat, som den Constitutionelles tvenne redaktörer, Lektorerne Motzfeldt och Schweiggaard, annars duglige och frisinnade män, dervid ådagalagt, då de icke ailenast gjort sig ett slags ära af att tillkännagifva, att de båda hört till de hvisslandes antal, utan äfven framkastat om motpartiet, som likväl utgjordes af en stor majoritet, flere skandalösa peskyllningar, som de lära ta ganska svårt att bevisa, såsom att man såg dem, som hörde till klapparne, mellan akterna ,hoptals besöka punsch-salen, för att hemta kurage, till dess katastrofen ånyo skulle begynnan; ait klapparne på andra raJen tjöto så godt de kunde med sina af punsch och bravorop hesa röster,, och att de WWergeandska hjeltarre äfven på gatan angrepo och misshandlade en hvar, som de misstänkte för att hafva hvisslatv, samt slutligen att de, i stälet att i sitt blad gilva någon kritisk revy af sjelfva stycket, varnat damer och äldre herrar från att våga sig på spektaklet, ifall pjesen innu en gång skulle blifva uppförd. Morgenbladet för i Onsdags meddelar prolosen, hvilken har många poetiska skönheter och ir väl hållen.