RES Bonet I cem, 5a Vore det din pugt al I lydan. Han måste således midi på landsväge uppacka och uppställa sina instrumenter. Hva loch en ville se deras bruk, titta i kikarena o Is. v. Han nödsakades då midt på väge hålla en hel föreläsning i prakiiska astrono jmien för skräddare, skoflickare och handskImakare. Af allt detta förstodo de naturligtvi litet eller intet; de blefvo otåliga; de vill: haf I va närmare förklaring; de trodde sig först sakerna bättre än han; frågorna korsade hvarandra från flera håll. Omsider var han nog lyeklig att kunsa tillfredsställa dem och fick lof att packa in sina instrumenter. Knappt var han färdig dermed, förrän en annan hop kommer, med lika kunskspsbegär och lika rättighet att känna allmänna förehafvanden. Han måste åter packa upp sira instrumenter, ställa upp dem och börja på nytt. Stundom föranledde dessa scener till tvistigheter; af fruktan, att in: strumenterna skulle förstöras af den tillstötande hopen, gjorde han allvarliga föreställningar; j man blef vred och hotade att stena honom; en jgång kunde han endast rädda lifvet genom en skyndsam flykt. Han hade redan på förhand besett helalinien och utvalt sina triangelpunkter, såsom kyrktorn, qvarnar o. s. v. och der inga dylika signaler funnos, hade han låtit uppföra höga märken af timmerstockar. Under det han fortsatte sitt arbete, hände icke sällan, att han förgäfves fick leta efter ett kyrktorn eller en signal. Ållmogen hade unier tiden rifvit ned den. Ned med allt, som rakar upp i luften ; det är allt bara symboer af aristokratien !, Lyckhgtvis, tiilägges det i nämnde blad, äro icke våra fältmätare wsatte för dylika uppträden ifrån menniskornas sida, men desto mer för naturens hårdbet och vidiigheter, som visserligen mindre inverka på lynnet, men så mycket häftigare på fysiken och helsan Vi vilja, om det icke tröttar våra läsare, lemna en liten skildring af de mödor och vedervärdigheter, våra fältmärtare hafva att utstå. Föltmätaren, den vi för korthetens skul! vilje kalla T., anlrnder en sommarafton till en fjellstuga, belägen en half mil från ett fjell, på hvars topp han har en signal, och dit han följande dag ämnar begifva sig, för att mäta sina vinklar. Fjellstugans väggar bestå af sammanstaplade stenar, hvilkas mellanrum äro fyllda med jord; taket af grenar, täck:a med näfver och torf. Midt på det fuktiga jordgolfvet ligga ett par stora stenar, hvarpå en stadig eld underhålies ; röken deraf uppstiger till taket och utdrifves till en del af luftdraget genom de otäta väggarna. Längs dessa äro små afskrankningar af bräder, fyllda af flere års gammal, smutsig halm, — familjens nattläger. I stugan bo åtta till tio personer af begge könen och alla åldrar, ända till det nyfödda barnet vid modrens bröst. T. beder om herberge för den kommande natten och erhåller tillåtelse att qvartera sig efter sin beqvämlighet. De tvänne personer, som burit hans instrumenter, nedlägga sig på det våta jordgolfvet; sjelf intager han sin plats på en smal bänk, med sin ränsel under hufvudet. Inslumrad känner han det hårda och obeqväma af sitt läge, vänder sig, men faller i golfvet. Efter några dylika experimenter, inser han omöjligheten af att njuta någon sömn; tyi samma ögonblick han är på väg att inslumra, väckes han alltid åter af den föreställningen , att han faller i golfvet. Så snart morgonrodnaden inbryter, väcker han derföre sina reskamrater, får en träskål mjölk och ett stycke hafrebröd till frukost och beger sig på väg. Solens öfversta rand uppstiger öfver det aflägsna fjellet, rimfrosten glindrar på stenar och grässtrån. Främst vandrar den ene bonden med en afbruten staf i handen, böjd under tyngden af theodolitlådan, fastspänd på ryggen, liknande en vandrande gårdfarihandlande eller spelman. Efter honom kommer den andre bonden med den tre tum tjocka ekskifvan till stativet på ryggen och till motvigt på bröstet de tunga jernbeslagna ekfötterna samt en låda skrufvar och muttrar till dess sammanhållande. T. slutar tåget med sin ränsel, hvilken, utom litet proviant och andra småförnödenheter, innehåller hans observationsböcker. Man klättrar mellan de stora stenblocken, om hvilka bönderne berätta, att de legat der sedan före syndafloden, vadar än till ÅR