Författaren till den i Dagl. Allehanda införd afhandlingen : Om den nya tidens problem och sättet för dess upplösning, har i dess först artikel åtagit sig att härleda rättsbegreppet ur begreppet Mitt, såsom innehållande de olika begreppen icke-ditt, icke-hans, icke-annans, eller såsom negation af begreppen ditt, hans, annans. Man kan icke neka att författeren lyckats genom en kretsgång af sofismer och ordvändniogar frambringa e.t slags skenbar bevisning, hvaraf måhända en och annan mot dialektikens hocuspokus mindre varskodd låsare låter pitruga sig en i sjeliva verket helt och hållet falsk theori. Ingenting är imedlertid littare än att för en uppmärksam läsare tydliggöra det orimliga i förf:s deduktion, och vi beböfva till den ändan endast visa vanskligheten af hans rässoonemang i premisserna, de vigtiga grundbegreppen Alitv och Ditt, Jeg och Du, de der han med all gevalt äflas att göra till hvarand:as negationer. Hvar och en, som känner a-b-c i filosofien, vet att en dess första hufvudsanningar, och hvilken man nödväodigt måste antaga såsom ett principium för all filosofisk konstruktion är denna: Ju större sfer tvenne disparata begrepp ega, betraktade såsom koordinerade under samma polaritets-identivet, desto trängre är deras omfång såsom olika sidor af samma positiva negation. Det vill säga: det absoluta mnegations-begreppets positiva abstraktion måste alltid sönderfalla i tvenne olika indifferens-b:grepp, hvaraf det ena, sättande, det andra, upphäfvande, hvar för sig bilda en serie af negationer, subordinerade under den konkreta indiff:rentismens plusoch minus-kategorier. Ett sådant indifferens-begrepp, po:entieradt till ickenegations-position, är begreppet Mit, Jag, eller Ditt, Du, eller Han, Hans. Vore nu, såsom författaren i Dagl. Allehanda tyckes ponera, begreppet Mitt, Jag, ett sådant indifferens-begrepp, genom fortsatt abstraktion å ena j sidan reduceradt till någonting apodiktiskt absolut, men å den andra individualiseradt till någonting problematiskt konkret, så följer tydligen att med detsamma begreppet Ditt, Du, måste ponera3 såsom det kathegoriska kom plementet till samma indifferens-begrepps icke-iadividuelt hypothetiska — konformitets dualism. Jag boppas man förstår mig rätt. Ligger icke redan häri en bestämd motsägelse så till vida, att cen sig sjelf konstituerande individualiteten, el!er, som är detsamma, den dubbla negationen af Jagets eller Mittets ick-Duhet eller ickeDitth:t, skulla vara identisk med den enkla positionen af Duets eller Dittets r-lativa kategori, då förhållandet Vkväl, enligt den sats, hvarifrån vi utgått, måste vara alldeles tvertom. Men låtom oss gå vidare! Jagheten, såsom ett generiskt relationsbegrepp innehåller ju klarligen affirmationen af det specialitets-förhållande , som ! genom Duhetens icke-Jaghet bestämmes. Det är således icke, såsom förf:s i Dagl!. Allehanda sats, konsequent utförd, innebär, den reella Jaghetens wmdividualitets-aprioritet, utan just dess aposterioriska idealitets-universalitet, som kon stituerar förhållandet aft det pura Jaget, zrekeJaget, Duzt, icke-Duet, Hannet, icke-Hannet, Ännanset, icke-Annanset o. s. v. Det är sjelfva denna Annanshet, eller Duhet, eler Hanhet, som i sin anti:hetiska induktions-positi vitet utgör identitets-momentets kriteriska form. Icke-heten eller Heten är här endast den nödvändiga produkten af tvenne komplement-begrepps icke-negativa positions-icke-individualitet. Man finner således att Mitt och Ditt, Jagzget eller Duet, genom detta lika eakla som ovederläggliga räsonnemang , framstå såsom fullkomligt identiska, det vill säga, Jag är lika med Du, Ditt Ika med Mitt. Det fordras fö:f:s i Dagl. Alleh. utomordentliga oreda i konstruktioaen och sig sjelf förvillande mångordighet för att ha kuonat komma till något annat resultat. EN FÄLTMÄTARES ÄFVENTYR. Isa 0 1aåa blad dmmehöllan amn mr Intrnansnant