Författaren till den i Dagl. Allehanda införd
afhandlingen : Om den nya tidens problem och
sättet för dess upplösning, har i dess först
artikel åtagit sig att härleda rättsbegreppet ur be-
greppet Mitt, såsom innehållande de olika be-
greppen icke-ditt, icke-hans, icke-annans, el-
ler såsom negation af begreppen ditt, hans,
annans. Man kan icke neka att författeren lyc-
kats genom en kretsgång af sofismer och ord-
vändniogar frambringa e.t slags skenbar bevis-
ning, hvaraf måhända en och annan mot dia-
lektikens hocuspokus mindre varskodd låsare
låter pitruga sig en i sjeliva verket helt och
hållet falsk theori. Ingenting är imedlertid lit-
tare än att för en uppmärksam läsare tydliggö-
ra det orimliga i förf:s deduktion, och vi be-
böfva till den ändan endast visa vanskligheten
af hans rässoonemang i premisserna, de vigtiga
grundbegreppen Alitv och Ditt, Jeg och Du,
de der han med all gevalt äflas att göra till
hvarand:as negationer.
Hvar och en, som känner a-b-c i filosofien,
vet att en dess första hufvudsanningar, och hvil-
ken man nödväodigt måste antaga såsom ett
principium för all filosofisk konstruktion är den-
na: Ju större sfer tvenne disparata begrepp e-
ga, betraktade såsom koordinerade under sam-
ma polaritets-identivet, desto trängre är deras
omfång såsom olika sidor af samma positiva
negation. Det vill säga: det absoluta mnega-
tions-begreppets positiva abstraktion måste alltid
sönderfalla i tvenne olika indifferens-b:grepp,
hvaraf det ena, sättande, det andra, upphäf-
vande, hvar för sig bilda en serie af negatio-
ner, subordinerade under den konkreta indiff:-
rentismens plus- och minus-kategorier. Ett så-
dant indifferens-begrepp, po:entieradt till icke-
negations-position, är begreppet Mit, Jag, el-
ler Ditt, Du, eller Han, Hans. Vore nu,
såsom författaren i Dagl. Allehanda tyckes po-
nera, begreppet Mitt, Jag, ett sådant indiffe-
rens-begrepp, genom fortsatt abstraktion å ena j
sidan reduceradt till någonting apodiktiskt abso-
lut, men å den andra individualiseradt till nå-
gonting problematiskt konkret, så följer tydli-
gen att med detsamma begreppet Ditt, Du,
måste ponera3 såsom det kathegoriska kom ple-
mentet till samma indifferens-begrepps icke-ia-
dividuelt hypothetiska — konformitets - dualism.
Jag boppas man förstår mig rätt. Ligger icke
redan häri en bestämd motsägelse så till vida,
att cen sig sjelf konstituerande individualiteten,
el!er, som är detsamma, den dubbla negationen
af Jagets eller Mittets ick-Duhet eller icke-
Ditth:t, skulla vara identisk med den enkla po-
sitionen af Duets eller Dittets r-lativa katego-
ri, då förhållandet Vkväl, enligt den sats, hvar-
ifrån vi utgått, måste vara alldeles tvertom. Men
låtom oss gå vidare! Jagheten, såsom ett gene-
riskt relationsbegrepp innehåller ju klarligen af-
firmationen af det specialitets-förhållande , som !
genom Duhetens icke-Jaghet bestämmes. Det
är således icke, såsom förf:s i Dagl!. Allehanda
sats, konsequent utförd, innebär, den reella Jag-
hetens wmdividualitets-aprioritet, utan just dess
aposterioriska idealitets-universalitet, som kon
stituerar förhållandet aft det pura Jaget, zreke-
Jaget, Duzt, icke-Duet, Hannet, icke-Han-
net, Ännanset, icke-Annanset o. s. v. Det
är sjelfva denna Annanshet, eller Duhet, eler
Hanhet, som i sin anti:hetiska induktions-posi-
ti vitet utgör identitets-momentets kriteriska form.
Icke-heten eller Heten är här endast den nöd-
vändiga produkten af tvenne komplement-be-
grepps icke-negativa positions-icke-individualitet.
Man finner således att Mitt och Ditt, Jagzget
eller Duet, genom detta lika eakla som oveder-
läggliga räsonnemang , framstå såsom fullkom-
ligt identiska, det vill säga, Jag är lika med
Du, Ditt Ika med Mitt. Det fordras fö:f:s
i Dagl. Alleh. utomordentliga oreda i konstruk-
tioaen och sig sjelf förvillande mångordighet för
att ha kuonat komma till något annat resultat.
EN FÄLTMÄTARES ÄFVENTYR.
Isa 0 1aåa blad dmmehöllan amn mr Intrnansnant