jaget från sig skiljer och utesluter, men såson
äfven ändamål, sig sjelfva ägande, frie och Jag
lika med det sjeift, och med samma ovilkorli-
ga anspråk som det sjelft, att också såsom
sådana erkannas, aktas och behandlas. Ty, li-
kasom individen, såsom sjelf ändamål och Jag,
i medvetenheten håraf och af sin inre frihet,
eller af tillräknande och pligt, å ena sidan ej
allenast fordrar och måste fordra utaf an-
dra, att de icke skola tillåta sig någon hand-
ling, hvarigenom hans egenskap upphäfves, att
vara ändamäl och tillhöra sig sjelf, emedan det-
ta låtande å deras sida, eller den yttre fri-
heten å hans, är för honom ett absolut nöd-
våndigt vilkor för pligtbudets och den inre
frihetens verkliggörande, utan å andra sidan
äfven måste fordra, att de skola erkänna hans
fordran såsom sin skyldighet, — likaså och af
enahanda gruad tillägger han nödvändigt, isam-
ma föreställning andra tankas (?) såsom också än-
damål och jag, omvändt dem äfven enahanda
fordran emot sig tillbaka samt erkänner de-
ras fordran såsom sin skyldighet. Härigenom
blir fordran å ena sidan åtföljd af skyldighet,
motsvarad af skyldighet på den andra, åtföljd
af fordran, och omvändt; samt begge, så for-
dran som skyldighet, å hvardera sidan och om-
sesidigt, blifva betingade af hvarannan, så att
skyldigheiens 1cke-erkännande eller icke-uppfyl-
lande, å någondera sidan, äfven nödvändigt be-
tager motsvarande fordran på samma sida sin
giltighet, samt derigenom också uppbhäfver skyl-
digheten på den moisatta.n
Vi äre öfvertygade, att lisaren, efter inhem-
tardet häraf, skall instämma med oss i den
tankan, att ännu aldrig någon med mera gruad-
lighet, djupsinnighet och obestridlig tydlig-
het uiredt de vigtiga logiska sanningarna, alt
Jag icke är Du, atv Du icke är Jag, och att
Han är hvarken Du eller Jag; likasom att det
är precist samma logiska skillvad emellan Jag,
Du, Han, som emellan mitt, ditt, hans, el-
ler att Jaget mågonsin förr blifvit till så
komplett evidens deduceradt,. Vi måste ock-
så derföre åätertaga våt föra omdöme, att
tankar, sådana som dessa, stå 1 de flesta, ja!
vi skulle kn:ppt tro, att de fionas så ut-
förda i något enda filosofiskt komprndium ,
och kunne icke annat än lyckönska författaren,
samt uppmuntra honom att fortfara i utrednin-
gen af ämnets öfriga delar med lika skarpsin-
nighet. Ingenting skulle för oss vara mera an-
genämt, än om vi derigenom slutligen funne oss
öfvertygade, att den absoluta föreningspunkten,
verklig-.n blifvit af honom upptäckt.