alla. Men styrelsen har kval sjelt borjat mar-
ka, att, ehuru den förtjenstfulla viljan icke sak-
nas desse aspiranter, fattas dem likväl ganska
ofta de egenskaper, som göra dem rätt presen-
tabla på högre platser. Visserligen äro hennes
pretentioner måttliga Hon begår ej att traffa
någon Axel Uxeostierna, någon Arvid Horn,
någon Edelcrantz, någon motsvarighet mot dessa
den nyare tidens statsmän, som kunde bestå en-
gelska parlamentets och franska deputeradekam-
marens skärseld. Hon är nöjd med att finna
en viss bekantskep med humaniora, lätthet i
umgänget, ett angenämt sätt att vara, kuuskap 1
fransyska språkets talande och så mycket cko-
nomiskt oberoende, att delabrerade finanser icke
äro att befara efter tillträdet. Men äfven dessa
modesta anspråk befinnas stundom svåra att till-
fredsställa. Den högt beslägtade saknar än den
ena, än den andra, ja, någon gång till och med
de flesta deraf, och om man än icke är obe-
nägen att söka ämnena ända ned inom kaptens-.
och ryumästare-graderna, bli de likväl med
hvarje år allt mer och mer sällsynta, och ve-
derbörandes förlägenhet derigenom större. Vi
vilje icke tala om nationens. Hon har länge-;
sedan snart sagdt funnit det en fruktlös möda,
att 2 detta fall befatta sig med politiken. Hon
har sett, att ehvad förändringar som ske inom.
den högre embetsmanna-personalen, verkar det-
ta litet eller intet på ärendernas gång och be-.
slutens fattande. Ett litet lättare eller svårare
tillträde till den förnäme herrn, ett mer eller
mindre affabelt benötande, en mer eller mindre
lycklig turoyr af fraser i konversation och löf-
ten — detta är hela skillnaden. Systemet blir:
detsamma, i fall man ens har den trösten, att
det biir detsamma, att icke en större benägan-
het till reaktion visar sig hos den nykomne.
Uinämningen till ett embete afhöres derföre nu-
mera af de fleste endast såsom en vanrlig ny-
het, t. ex. såsom den om en grannes gifter-,
mål, egendomshandel eller dylikt af samma art.
Går man imedlertid litet djupare i ämnet,
efterforskar man orsakerna tifl detta förhå lande,
så kommer man nödvändigt till de tvenne frå-
gorna: är det då sådan brist på skicklighet och,
goda -neturan!ag hos nationen? eller eftersöker :;
regeringen då verkligen skickligheten hvar den
fiones, utan afseende på , börd, slägtrelationer!
eller denna böjlighet i karakteren, som gör per-.
soner till ett lydigt verktyg för alla afsigter, ett
mjukt vax, hvari alla princiver, alla systemer,!
eller bristen på dem alla, kunna intryckas?
i
I
Om någon skulle helt och hållet med ja be
svara dan första frågan, så befara vi att han!
gör Svenska folket orätt. Man märke likväl,
noga, att vi här nämnt folket, icke någon frak-
tioa deraf. Vi tro, att detta folk äger lika 80-1
da anläg som förr; att dessa kunna uppodlas
cch utvecklas som förut, och att det blott be-
höfves en go1 vilja och en måttlig urskiljning,
för att utan serdeles svårighet upptäcka de frön
till talang och duglighet, som finnas inom dess
I
sköte. Man behöfver blott låta dem se, att man
vill finaa dem, och de skola af sig sjelfva fram-
träda. Fravkrike led, före revolutionen, brist
på dugtige embetsmån, både civila och militå i
ra, och denna brist gick så långt, at dess aj
ristokrati måste tillåta, det man ställde en
schweitzisk köpman i spetsen för affirerna. S
volutionen uibröt, statens embeten blefvo ta-
langens arf, icke emdast bördens och hofgun-
steos, och lsadet fann med förvåning, att deti
inom sig ägde utmärkte män at alla slag, om
hvi!kas tillvaro de förut ej haft någon aning. I
behöfva ingen revolution för stt göra denna
upptäckt; vi behöfva endast att man på all-
var vill göra den, och att man icke anser
skicklighetan olåmplig på statens platser, om
den sår i förening med karaktersfasthet och
a
I
bestämda principer, utan tvertom betraktar -
;
J
i
sa såsom en nödvändig grund, ett högst behöf-
lig: vilkor för dvgligheten.
Kastar man en blick på de svårigheter, som
möra styrelsen vid en möjlig forskning höref-
ter, så måste man likväl medge, att de icke
äro så alldeles obetydliga. En sådsn är den
reaktionära bildning uvgdomen erhåller vid vå-
ra universiteter, särdeles det ästa och förnäm-
sta deribland, en bildning, som, om den icke
rent af gör henne oförmögen att fatta tiden,
att stilla sig i bredd med dess fordringar, att
införlifva sig med dess anda, likväl sytar au
fylla hennes sinne med förvända hesrepp om