tergift, intet undseende för den uppvaknande
sjelfständighets-kinslan, utan envist vidhållande
af den faderliga myndighetens och förmynder-
skapets grundsatser, hvilka de myndige tro sig
hafva vuxit ifrån. Deraf den fruktlösa åtgärden
att prorogera eller upplösa de lagstiftande för-
samlingarna, i hopp att de skulle återkomma
mera böjliga och medgoörliga, och vid hvarje ny
session den bittra erfarevheten att se dem upp-
träda ännu mera retade och med en ännu hö-
gre tou, samt slutligen till protesterna äfven
lägga hotelserna, till folkmötena upproret. Des-
sa äro de allmänna drag, hvari Canada 1837,
vid första anblicken, liknar Förenta Staterna
1778. Vid närmare betraktande visa sig dock
olikheter, hvilka ställa de Fransyske Canaden-
serne vida under Washingtons och Franklins
landsmän. Då England 1763, i följd af för-
draget i Versailles, tog Canada i besittning, be-
viljades invånarne i denna koloni gevast fri re-
ligions-öfning, och utom religionen fingo de äf-
ven bibehålla sina lagar och sedvänjor, person-
liga friheten blef oförkränkt, och skatterna voro
icke af någon betydenhet. Ett så mildt förfa-
rande gjorde att, med undantag af Cenadensiska
adeln, hvilken beklädde de högsta embetena,
nästan ingen begagnade tillåtelsen att inom half-
annat år sälja sin egendom och lemna landet.
Det goda förståndet med England blef dock i
någon mån störit genom de förändringar, dem
moderlandet ansåg nödvändigt att vidtaga uti
koloniens förvaltning, men hvilka rubbade de
Fransyske invånarnes gamla vanor. Först blef
landet, som hittills hetat provinsen Quebec,
deladt i Ofra och Nedra Canada. Införandet af
val, jurier, lagstiftande församlivg med sina på
fyra år valda representanter, stadgandet att desse
skulle väljas af de jordägare i provinsen, som
hade åtminstone 40 L. årlig inkomst af sina
egendomar, och af andra invånare, som betalte
10 L. i hushyra, hade måhända med mycket
bifall blifvit upptagna af ett folk, som icke varit
vaudt vid annat än det då i Frankrike rådande
godtycke; men andra inrättningar upphäfde då
åter till en del de välgörande följderna af de
nyssnämnde åtgärderna. Guvernörenv, exekutiva
och lagstiftande rådet blefvo satta öfver lagstif-
tande församlingen, och ledamöterne i dessa bå-
da råd utnämades allesamman af konungen.
Lagstiftande makten delades mellan lagstiftande
rådet och lagstiftande församlingen, och i båda
nfördes hemlig omröstning. Guvernören ägde
rättighet att bekräfta besluten i lagstiftningsväg;
men konungen kunde under loppet af de tren-:
ne år, som följde näst efter dessa beslut, åter
apphäfva dem. De lagstiftande kamrarne skul-
le — så lyder sjelfva stadgandet i författningen
— alla år sammanträda ; men guvernören hade
rättighet att prorogera dem, att upplösa och på
nytt sammankalla dem. I högsta instansen, dock
blott då fråga är om summor under 500 L.,
dömer en appellations-rätt, hvilken har till pre-
sident koloniens ståtbållare, till ledamöter en öf-
verdomare från Kingsbench och medlemmar af
exekutiva rådet. Då fråga är om större sum-
mor, går målet till konungen. Polisen handhaf-
ves af fredsdomare, hvilka sjena utan aflöning;
edamöterne i exekutiva och lagstiftande rådet
iro, i kraft af siva befattningar, fredsdomare
;fveralit der de vistas.
(Forts. e. a. g.)