hvad han tydlgt seg, råkat Dli vittne Uil iör-
beredelserna för mnågot brott. Kyrkoherdens
dåliga rykte föll honom härvid i sinnet, och,
med tilihjelp af hvad han började erinra sig,
igenkände han snart i dessa båda följeslagare
ockraren och den falske myntaren. Deras sam-
manträffande kunde icke åsyfta annat än något
nedrigt företag, ty om deras afsigt var god,
hvarföre hade de då icke kommit in? hvarföre
hade kyrkoherden, som förmodligen väntat dem,
cke omtalt deras ankomst? Nu tänkte Hr Saint-
tine på den betydliga penningesua.ma han med-
förde. Händelsen med hans hästar, tillställvin-
gen med hans betjenters aflägsnande, allt detta
syntes honom såsom verkan af en anlagd plan.
Men dylika förslag förutsatte likväl ett så skänd-
ligt förräderi, att han ännu ville motstå hvarje
föreställning derom. Han återvände nu till pre-
stens brorsdotter.
Den unga fickan hade, alltsedan hennes far-
bror utgick, icke upphört att betrakta arbetet,
som hon höll i handen, och hade synts oroad
öfver den uppmärksamhet, hvarmed den gamla
pigan oupphörligt följde henne. Tystnaden och
tröttheten söfde likväl denna, och då i det ö-
gonblick Hr Saintine nalkades flickan, lyfte
Julienne upp hufvudet och gjorde i hast några
åtbörder af en förfärande vältalighet, som läto
den främmande förstå att han sväfvade i fara,
men att hon beslutat frälsa honom samt att
han derföre borde !yda henne i allt.
Kyrkoherden återkom; bullret vid dörrens
öppnande väckte pigan och hon hade så brådt
om att sliga upp, att hennes husbonde icke
misstänkte, det hon sofvit. Denne började ur-
säkta sig för sm frånvaro och fortfor derefter,
som om det varit fråga om den likgiltigaste sak
i verlåen:
Min herre, vi få en gäst till, Hr Jacomå,
en borgare från Bovrges, som äfven var på
marknaden i Chatre. Han har hitkommit och
ber om ett rum vid spiseln och vid bordet.
Denne Jacomå var ockraren.
vÄr han ensam ? frågade Hr Saintine. Jag
har nyss sett honom, tillika med sin oåtskilj-
jelige följeslagare Combons, (den falske mynta-
ren).
Åh, hvad denne angår,, svsrade kyrkoher-
den, hvars uppsyn förblef oförändrad, så skulle
hans elaka rykte svårligen kunnat tillåta migi
ati emottaga honom . . . Han har imedlertid.
icke synts till.a
Hr Saistine behöfde icke höra mera för att)
vara viss om sin olycka; han hade fallit i en
snara, och denne Combons, som kyrkoherden .
försäkrade icke ha synts till, var just den som .
utdelt dolkarna. .
Nu sade brorsdottren: men, farbror, vill ni
inte föra herren till hans rum? Han finner der
en :eldbrasa och kan hvila sig litet, uader vän-
tan på att aftonmåltiden blir färdig.
Då hon derefter gick förbi den främmande,
gaf hon honom ett tecken, att, när han kom-
mit på sitt rum, med omsorg stänga dörren.
Den nedrige presten, som gladdes öfver att bli
fri från sin gäst, samtyckte till Juliennesl före-
ställning, tog sjelf tvenne ljus i handeh och
förde flerr Saintine till dess rum, der han
lemnade honom ensam.
Andiligen en gång obevakad, började Sain-
tine med att skjuta båda reglarne för dörren,
drog derefter sin värja ur skidan, såg efter
fängkrutet på sina pistoler, som han af en
lycklig tillfallighet tagit fram ur hölstren och
stoppat i sina fickor, då han nödgades ombyta
häst. Han påminde sig nu, att kyrkeherden
trenrne gånger sökt fråntaga honom dem. Han
skärpte flintorna och sedan dessa försighetsmått
voro tagna, afbidade han, med:!mera lugn den
utlofvade hjelpen.
Tjugu minuter, som förflöto, föreföllo honom
som ett halft sekel. Ingen hördes af. Slutli-
gena trodde han sig likväl höra ett buller öfver
sitt hufvud; han lyfte upp ögonen och såg en
liten lucka borttagas; en hvit hand syntes deri,
lät ett papper falla, drog sig derefter tillbaka,
och luckan tillslöts ånyo. Papperet innehöll
dessa ord:
k-— BRA -. o-— KK kr
- MM (AA NA AA UM
Man vill åt edra penninger och ert lif. Min
farbror står i förbund med röfrarne. Vid su-
pen vill man gifva er sömndryck, som skall
försänka er i dvala, och kl. 2 i natt skall ni
dö. Jag har hört alltsammans af Jean (fak-
tetum); han vill frälsa er och jag äfven. För-
me Å M KA - MH I 2 AMA PH MA mm AA AM