hvad han tydlgt seg, råkat Dli vittne Uil iörberedelserna för mnågot brott. Kyrkoherdens dåliga rykte föll honom härvid i sinnet, och, med tilihjelp af hvad han började erinra sig, igenkände han snart i dessa båda följeslagare ockraren och den falske myntaren. Deras sammanträffande kunde icke åsyfta annat än något nedrigt företag, ty om deras afsigt var god, hvarföre hade de då icke kommit in? hvarföre hade kyrkoherden, som förmodligen väntat dem, cke omtalt deras ankomst? Nu tänkte Hr Sainttine på den betydliga penningesua.ma han medförde. Händelsen med hans hästar, tillställvingen med hans betjenters aflägsnande, allt detta syntes honom såsom verkan af en anlagd plan. Men dylika förslag förutsatte likväl ett så skändligt förräderi, att han ännu ville motstå hvarje föreställning derom. Han återvände nu till prestens brorsdotter. Den unga fickan hade, alltsedan hennes farbror utgick, icke upphört att betrakta arbetet, som hon höll i handen, och hade synts oroad öfver den uppmärksamhet, hvarmed den gamla pigan oupphörligt följde henne. Tystnaden och tröttheten söfde likväl denna, och då i det ögonblick Hr Saintine nalkades flickan, lyfte Julienne upp hufvudet och gjorde i hast några åtbörder af en förfärande vältalighet, som läto den främmande förstå att han sväfvade i fara, men att hon beslutat frälsa honom samt att han derföre borde !yda henne i allt. Kyrkoherden återkom; bullret vid dörrens öppnande väckte pigan och hon hade så brådt om att sliga upp, att hennes husbonde icke misstänkte, det hon sofvit. Denne började ursäkta sig för sm frånvaro och fortfor derefter, som om det varit fråga om den likgiltigaste sak i verlåen: Min herre, vi få en gäst till, Hr Jacomå, en borgare från Bovrges, som äfven var på marknaden i Chatre. Han har hitkommit och ber om ett rum vid spiseln och vid bordet. Denne Jacomå var ockraren. vÄr han ensam ? frågade Hr Saintine. Jag har nyss sett honom, tillika med sin oåtskiljjelige följeslagare Combons, (den falske myntaren). Åh, hvad denne angår,, svsrade kyrkoherden, hvars uppsyn förblef oförändrad, så skulle hans elaka rykte svårligen kunnat tillåta migi ati emottaga honom . . . Han har imedlertid. icke synts till.a Hr Saistine behöfde icke höra mera för att) vara viss om sin olycka; han hade fallit i en snara, och denne Combons, som kyrkoherden . försäkrade icke ha synts till, var just den som . utdelt dolkarna. . Nu sade brorsdottren: men, farbror, vill ni inte föra herren till hans rum? Han finner der en :eldbrasa och kan hvila sig litet, uader väntan på att aftonmåltiden blir färdig. Då hon derefter gick förbi den främmande, gaf hon honom ett tecken, att, när han kommit på sitt rum, med omsorg stänga dörren. Den nedrige presten, som gladdes öfver att bli fri från sin gäst, samtyckte till Juliennesl föreställning, tog sjelf tvenne ljus i handeh och förde flerr Saintine till dess rum, der han lemnade honom ensam. Andiligen en gång obevakad, började Saintine med att skjuta båda reglarne för dörren, drog derefter sin värja ur skidan, såg efter fängkrutet på sina pistoler, som han af en lycklig tillfallighet tagit fram ur hölstren och stoppat i sina fickor, då han nödgades ombyta häst. Han påminde sig nu, att kyrkeherden trenrne gånger sökt fråntaga honom dem. Han skärpte flintorna och sedan dessa försighetsmått voro tagna, afbidade han, med:!mera lugn den utlofvade hjelpen. Tjugu minuter, som förflöto, föreföllo honom som ett halft sekel. Ingen hördes af. Slutligena trodde han sig likväl höra ett buller öfver sitt hufvud; han lyfte upp ögonen och såg en liten lucka borttagas; en hvit hand syntes deri, lät ett papper falla, drog sig derefter tillbaka, och luckan tillslöts ånyo. Papperet innehöll dessa ord: k-— BRA -. o-— KK kr MM (AA NA AA UM Man vill åt edra penninger och ert lif. Min farbror står i förbund med röfrarne. Vid supen vill man gifva er sömndryck, som skall försänka er i dvala, och kl. 2 i natt skall ni dö. Jag har hört alltsammans af Jean (faktetum); han vill frälsa er och jag äfven. Förme Å M KA MH I 2 AMA PH MA mm AA AM