likväl icke underlåta, att här jemväl lemna rum åt ea fråga, som vi hört allmänt göras: Hvad är det egentliga skälet, att dessa audienser blifs vit så besökta, och hvem har lärt de goda medborgarne denna biväg till målet för deras önskniogar? En af våra konservative skulle tilläfventyrs begifva sig några sekler tillbaka, för att ur S:ta Birgittas memoirer bevisa, huru dess descendents audienser existera i omedelbar följd af den historiska continuitsten, och huru det ända från katolska tiden, om icke ända från hedenhös, varit en utmärkande böjelse hos det folk, hvars historia är dess kouvungars,, att göra sin kur hos de lägre gudomhghet:rna, för att vinna deras förböner hos de högre. Han skulle vidare demonstrera för oss, huru dz konstitutionella formerna af historiska skäl äro en kropp utan anda, och ett förhatligt tvång på den pallena styrandes vishet; huru å ena sidan den så kallade ministerstyrelsen, den der ej från urminnes tid existerat, är en gudlös institution, som hädar historien, samt huru å den andra sådane personer, som af de förkasthga konstitutionerne blifvit förordnade, endast för att ex officio och utan åt-rvända råda och råda till allt hvad en annan äger besluta, enligt en välkänd historisk nödvändighet måste förfalla till en viss obetydlighet. Slutligen skulle han visa oss, huruledes det strider mot euhetens och odelbarbetens princip, sådan den uppenbarar sig i historiean, att någon person bredvid enherskaren, existerar ennorlunda än såsom en emanation eller inkorporerad del af denna, och huru ändtligen och till följe af allt detta, den ,ända in i vår tid fortgående uppenbarelsen, af vissa eminenta personligheter, under den sllegoriska formen af Högsta maktens öran ,fota sig på en rent historisk grundn. Vi skulle likväl tro, att man, för alt fiona orsaken till dessa ryktbara audienser, hvilka, som man påstår, i de uppvaktandes mängd och ifver ötverträffa Armfelis, och knappt stå tillbaka för den bekante Reuterholms, alldeles icke behöfver oroa helgonens ben, eller söka längre tillbaka än till den tid och de förhållanden, som just nu existera. Men utan att ingå i någon närmare eller personlig undersökning, hvariöre det just är grefve Brahe och ingen annan , som vid dessa audienser sökes af personer från de mest skilda klasser och i de mest heterogena angelägenheter, då likväl endast militärmål, eller ärenden som röra hofvet, tillhöra hans offici-lla befattning och erkända plats i samhället, kan man likväl icke undgå att i dem finna ett ibland de märkvärdigaste fenomener under ett samhällsskick, som oupphörligt kallas lagbundetv. Eller är det icke märkvärdigt, att då så många vägar, icke blott genom Högsta Domstolen och de fem stats-expeditionerna, utan äfven g-nom kollegier, landshöfdivgar, direktioner och autori:e:er af otalig art leda till konungen, man likväl äfven dessutom trott sig böra söka drenna biväg? Månne någon annan orsak härtill behöfver uppletas, än den enkla, att det knappt finnes något så ringa ärende, att det ju kan komma under konuosgens skärskådning, samt att, oaktadt vår lagbundenhet, våra konstitutionell former och konstitutionella ansvarighet, ingen ting hindrar den vallena styrande att bereda och afgöra dessa mål på sätt honom bäst synes. I ett land, der det tillhör regentens be-! styr att anordna statsanslagen i millionvtel, så väl som några skilling silfver till en skådepenning, att utdela serafimer-ordens-kecjan, för hvilken vakier ropa i gevär, och siltver-penvingen för den, som haft den hedren att köra med oxar, kommendera armän och förordna om knapparna på ett par damasker, att meddela rättigheten att hålla bank, och i vissa fall rättigheten att tillverka knappnålar, att fastställa plaren till en fästning och planen till ett htet hus, eiler den minsta ritning till en offentlig byggnad, att tillsätta Rikets herrar ochl tillsätta en skolgosse på Degeberg der! med ett ord, de minsta ärender lika som dej största, skola upplaga dena ,allena styrandes, uppmärksamhet och icke kunna förtros åt seiskilde personers omsorg och ansvar, huru måste icke der all omtanka hos dem, som hafva nåmr att andpraga riltac nå konsten att finna en