de åtskilliga besynnerligheter 10TIM9dHasA 00-000 kits, och icke så mycket blifvit bekändtv, utan genom språket synts likasom mera ,fjer:stående. Det bekändav ger ju vatten på deras qvarn, som anse de verldsliga bestyren med ,ögonblickets timliga behof vid akademierna böra anf:irtros åt personer, som icke äro ,förlägra inom denna rymåp. Med de förlägnar administratörerne tyckas de nbestående nyttiga inrättningarne, akaremierne, böra vara mindre belåtna. Dylika bekännelser väcka ingen förundran, då de skrifvas på latin; man anser dem då blott såsom ett bevis på författarens bekantskap med de zciceronianska fraser, som uttrycka modesti. Nej, lefve latinet för akademiska programmer och akademisk administration! Främlingskap och brist på förmåga, dölja sig så förträffligt uader dessa fraser. Hr Å. på latin är snarlik hvar och en annan på latin, men på svenska är han oförliknelig, såsom detta program och alla havs öfriga skrifter visa. Hvem har någonsin upphunnit hoaom i tillyxning af besynnerliga ord och invändningar? Carthago delenda est, sade Cato, ehvad än fråga måtte vara om. Sammalunda är det 0ogörhgt for Hr Å. att sätta penna på papper, ja att predika, i fall han blefve prest, utan att komma fram med sina politiskt pelemiska satser. Han lyckönskar, Konungen att hafva upplefvat en tid, då man ej blott med känhund bi a m d tt , I k i f Å l pslan, utan äfven med begreppet mer och mer, fattar konungamaktens riktiga betydelsen. Det vore väl, om Hr A. hade rätt; men förmodlii gen dömer han efter det enda, han känner, Up-! j k sala, och äfven der, i fall man får anse hans skrifter i allmänhet såsom ctt utyck af Upsalaopinionen, tyckes det just vara begreppet, : men icke känslan , som håller på att få ge vika. Detta ligger ju också tydligen uttryckt i den trosbekännelse, som pligtskyldigast afgif-; ves äfven i detta programm; ty kärlek må väl! mera vara känsla än begrepp; och det är för : den förra Hr ÅA. ifrar här, likasom annorstädes. Det heter nemligen: Den tid är kommen, ; 4å det bland alla, som icke dväljas inom en. skum halfbildnings låga synkrets, gäller lika mycket för bevis på en trång hjerna, som på ett trångt hjerta, att finna obegripligt, huru; en älskande, ja, religiös hängifvenhet åt den : heliga idge, som i och genom konungens per-. son handlande framträder, kan i hvarje rätt-. skaffens bröst sammanbestå med den största , frisinnighet i meningar, gerninpgar, yttranden ;) en frisinnighet nemligen, som i sina företeelser visar sig vara friborna mäns — icke förtidigt lössläppta slafvars, Och det är icke blott på. egna, utan på hela läroverkets vägnar, som Hr; A. aftägger denna trosbekännelse; ndetta är den! royalism,, som Upsala-universitetet, i lifligt medvetande om sitt kall, i obekymradt framskridaade till sitt mål, icke blyges att bekänna.? Vi hafve redan !en gång förut haft denna del af programmet till skärskådande, då den såsom utdrag derur stod inryckt i Statstidningewm, och behöfve således blott erinra om hvad som då yttrades, nemligen att i visst afseende har Hr A. fullkomligt rätt, men blott så vida, som man noga bestämmer, huru långt häng fvenheten för ideen sträcker sig till perso nen. Hela det lsgbundna samhället hvilar på förutsatt nödvändighet att förekomma, det ej personen må kunna skada eller fördunkla ieen; men detta står icke väl tillsammans med dun ovilkorliga och vidskepliga dyrkan, som den hist. skolan vill egna åt personen, utan afseende på hvilken han är eller huru iden af honom motsvaras. Man skulle väl få se, huru mycket frisinnighet? kunde i längden qvarstå, om de Attierbomska opinionerne förmådde göra sig gällande och komma till atöfnicg. Hr A. skulle troligen berga sig; men äfven i Upsala kunde möjligen finnas mån, som i någon framtid finge smaka, hvad Apollo-sönerne i Georgia Augusta åtvjuta. Dit måste hans läror leda. Efter som det blifvit modernt att politicera och kungöra trosbekännelser i Rektorsprogrammer, vore det intressant att i ett dylikt hlifva underrättad, hvad P:ofessorerme i Upsala tönka om Frofessorerne i Göttipgen. NäR UInföres på begäran.) RÄTTVISA PÅ VINDEN!