DEN STORA NRATSTEN.
Ibland de tusende dårskaper och försök,
som blifvit gjorda att skrika upp opinionen
emot den konstitutionella pressen och hvilka,
det ena efter det andra, misslyckats, har man
på de sista veckorna sett en ny luminös ide,
som erimar om de bekanta deklarationerna :
Argus för några år szdan, om hvilken gruflig
känsla det måtte vara för Dagligt Allechan-
da cch Aftonbladet, at finna riksdagen af
år 1834 vara i anzalkande, som skulle göra
slut på hela muvemanget. Nu heter det nem-
hgen i stället uti Minerva och Freja, att Rik-
seus Högloflige Ständer, som, vill Gud, sam-
mankomma om två år, skola begynna sina gö-
romål med en räfst öfver pressen. Detta är
till en så komplett evidens deduceradt, att Mi-
perva, som annars vanligen går på egen hand
och gerna tager invitiativen, denna gången blifvit
frapperad af Frejas upptäckt härom och nöjt
sig med att eftersäga och till efterlenad påbju-
da inventionen.
Att en räfst skall ske, är således gifvet ; men
det torde vara intressant att äfven tillse, Zuru
eu sådan kommer att gå för sig. Enligt grund-
l:gen kunna ständerna icke på annat sätt få
pressen under skärskådande, än genom läsning i
ConstitutionsUtskottet af StatsRådsprotokollerna
om indragningar och åtal; och beslut i frågan
kunna de icke fatta i annan form eller under an-
nan förevändning, än att de besiuta anmlan
enligt 107 5 mot Hof Kansler, som förordnat,
eller rådgifvare, som gillat tidningsindragningar.
Men detta kan visserligen icke kallas räfst med
pressen, utan på sin höjd räfst med regerin-
geas åtgärder mot pressen. Frågorna om för-
ändringar i tryckfrihetslagen utgö:a ej heller nå-
gon räfst med den press, som nu existerar, u-
tan rörer blott den press, som komma skall.
Räfsten lärer väl således komma att bestå uti
ingenting mer och ingenting mindre än enskil-
da representanters erskilda yttranden em den
nu varande pressens beskaffenhet, till hvilka
man kan hemta sig anledning af diskussionerna
öfver ofsvannämnde enda grundlagsenliga press -
f.ågor, eller ock annars efter lust, eller råd och
lägenhet. Men allt dyhkt ordande är icke stän-
de:nas, utan den enskilde representantens; och
intet skäl i verlden finnes, hvarföre den, som
är eller hoppas blifva riksdagsman, just skulle
afbida dessa två år, för att yttra sin enskilda
tanka om pressen. Han har publicitetens fält
öppet för sig, lika väl nu, som om två år.
Diskussiocen inom stånd och utskott står i full
komlig paritet med diskussionen på hvarje an-
nat ställe: den är yttringen af opinion; och först
vid voteringen är det, som riksdagsmannen äger
annan matt än den, som hvarje yttrare af en
nnion äger.
ee mwiom rm LL