DEN STORA NRATSTEN. Ibland de tusende dårskaper och försök, som blifvit gjorda att skrika upp opinionen emot den konstitutionella pressen och hvilka, det ena efter det andra, misslyckats, har man på de sista veckorna sett en ny luminös ide, som erimar om de bekanta deklarationerna : Argus för några år szdan, om hvilken gruflig känsla det måtte vara för Dagligt Allechanda cch Aftonbladet, at finna riksdagen af år 1834 vara i anzalkande, som skulle göra slut på hela muvemanget. Nu heter det nemhgen i stället uti Minerva och Freja, att Rikseus Högloflige Ständer, som, vill Gud, sammankomma om två år, skola begynna sina göromål med en räfst öfver pressen. Detta är till en så komplett evidens deduceradt, att Miperva, som annars vanligen går på egen hand och gerna tager invitiativen, denna gången blifvit frapperad af Frejas upptäckt härom och nöjt sig med att eftersäga och till efterlenad påbjuda inventionen. Att en räfst skall ske, är således gifvet ; men det torde vara intressant att äfven tillse, Zuru eu sådan kommer att gå för sig. Enligt grundl:gen kunna ständerna icke på annat sätt få pressen under skärskådande, än genom läsning i ConstitutionsUtskottet af StatsRådsprotokollerna om indragningar och åtal; och beslut i frågan kunna de icke fatta i annan form eller under annan förevändning, än att de besiuta anmlan enligt 107 5 mot Hof Kansler, som förordnat, eller rådgifvare, som gillat tidningsindragningar. Men detta kan visserligen icke kallas räfst med pressen, utan på sin höjd räfst med regeringeas åtgärder mot pressen. Frågorna om förändringar i tryckfrihetslagen utgö:a ej heller någon räfst med den press, som nu existerar, utan rörer blott den press, som komma skall. Räfsten lärer väl således komma att bestå uti ingenting mer och ingenting mindre än enskilda representanters erskilda yttranden em den nu varande pressens beskaffenhet, till hvilka man kan hemta sig anledning af diskussionerna öfver ofsvannämnde enda grundlagsenliga press f.ågor, eller ock annars efter lust, eller råd och lägenhet. Men allt dyhkt ordande är icke stände:nas, utan den enskilde representantens; och intet skäl i verlden finnes, hvarföre den, som är eller hoppas blifva riksdagsman, just skulle afbida dessa två år, för att yttra sin enskilda tanka om pressen. Han har publicitetens fält öppet för sig, lika väl nu, som om två år. Diskussiocen inom stånd och utskott står i full komlig paritet med diskussionen på hvarje annat ställe: den är yttringen af opinion; och först vid voteringen är det, som riksdagsmannen äger annan matt än den, som hvarje yttrare af en nnion äger. ee mwiom rm LL