idel lormynderskap 1 detalj som fjettrar näringar-
na. — För någon utförligare kritik öfver deuna
I skrift ege vi icke plats i bladet, isynnerhet som
Jen sådan hufvudsakligen skulle komma att inne-
fatta ett återupprepande af våra förut enoncera-
de åsigter, men för att göra läsaren bekant med
författarens framställningssätt meddele vi här ne-
;Idan i utdrag några ställen utur skrif en.
ti) Sid. 3: vAtt näringsförhållanderne kunna be-
I handlas vilkorligt, det visar bland annat vårt kära
Ifädernesland, der de nästan utan undantag äro så
I behandlade. Följderne, skulle man kunna säga,
5 märkas icke såsom olyckliga. Men, hvarför?
Bestämdt emedan man icke har deras moltsats
; latt jemföra dem medr.
Det må välicke motsägas, att näringars ut-
veckling , på grund af deras egen innebo-
ende naturmöjlighet , lemnar det största möj-
liga resultat.
Der näringar ej hvila på sådan grund, utan
på konventionella förbållanden at kontrakter
med staten eller mellan enski!da, skola de
följaktligen ej tortkomma så som eljest vore
möjligt,.
Men aldenstund sådana: konventioner utgöra
å båda sidor rättsanspråk, måste de förblifva
sådana, så framt ej medel utfinnas för att an-
tingen 1:mo i ersättningsväg Jjemka ett så-
Idant förhållande, eller 2:do ådagaläg-
Iga, det konventionen sjelf strider emot hö-
gre rätt.
Vid tillämpningen af önskvärda reformer i
närings-förhållanderne har man således att be-
trakta dessa båda omständigheter.
Det stora fredsmedlet är tid.
,Reformernesl ångsamma, men i förväg bestäm-
Ida införande, hotar på förhand alla skadliga
I följder, så svart reformen i sig sjelf är nyttig.n
Sid. 19: Drottn .Kristinas förbud, att hamrar
skulle få anläggas utan Bergs-kollegii tillstånd, ut-
visar huruledes ensidigheten ej alltid ansåg nödigt
latt bära mask, såsom i vår tid. Det skedde
TIpå Österby, Gimo, Löfsta m. fl. bruksägares
anhållan, och förbudet utfirdades, på det bru-
ken ej måtte med stegrande och annat oskäl
lAvarannan utkladdaox.
De små voimporterlige hamrarnen i bergs-
lagen (hvilka allmännast tillhörde bonden eller
bergsmannen) utdömdes lättast; ty, ehuru riva-
liteten (inbördes utkladdandei) var motivet,
Juppfann man derjemte nya fraser, af mera väl-
ljud. — Bergs-kollegium fick rättighet att låta
nutrfvan småhamrarne i bergslagen. Förnyade
befallningar utfärdades från både regeringen och
kollegium; men knotet öfver sådana hamrars
tillvare bevisar, att de likväl till någon del bibe-
höllo sig eller åter uppkommo. Slutligen ut-
kom ett amnesti-dekret, som emot slutet af
Carl XI:s regering uppmuntrade till iståndsät-
tande af de hamrar, hvilka efter hållen ransak-
ning (genom hammar-kommissionen) blifvit an-
sedde oskadlige för blåsningarne eller de ädlare
verkenp.
De hafva likväl alltid sedan varit en nagel i
ögat på Bergs-kollegium ech på de större pa-
tronerne, utan att äga någons skydd, ty, en
allmoge (medgifvom åtminstone det), interesse-
rar icke — under vanliga förhållandea.
vHvad som i vir tid skall sättas igenom, skall
dock alltid hafva sitt sken af rätt Det förstås.
Man kan icke nu mera åberopa b:ukens inbör-
des skadliga verkan genom stegring å råvaran
och nedfällning å produkten, hvilket vi nämnt
såsom den första prohibitions-princip, som å re-
geringens sida enoncerades för smidet. En
fras måste man nu hafva broderad på fanan.
Den blef — ,Skogens besparingn. Förträffligt!
Skogens besparing: Hurudana äro då våra sko-
gar? Aro de sparade? — Är deras förstöring
följden af öfverdrifven men nyttig användning?
eller är den en följd utaf vanvård?
På den ljudande frasen byggde man nu lån-
ga samlingar af påbud, föga betänkande helgden
af den eganderätt, som en styrelse minst borde
känna sig kallad att råna. — Det hemman,
som bergslegsbonden köpt genom bestämda ser-
vituter, eller serskild betalning, det ansågs han
likväl snarsre icke kunna försvara såsom sitt,
uten säljaren skulle ändå sedermera kunna för-
ordna deröfver, befalla eller förbjuda dess för-
måners användning på ett från den måktige säl-
jarea fullt oberoende vis. Det var orätt, äfven
i afseende på kronohemman, det är oförsvarligt