under året varit föremål för Styre!sens uppmärksamhet. Enskilde hafva här som i andra länder först bearbetat detta ämne, som till sin natur äfven tyckes mer än andra taga de enskildas verksamhet och föredöme i anspråk. Om dessa krafter skola hfvas eller förlamas af den centralnykterhetsförening, åt hvilken regeringen under året gifvit högtidlig sanktion, är åter en fråga till framtiden. Här må blott erinras om den mot denna centralförening redan framställda anmärkning, att dess form lagt hela magten i den sjelfvalda direktionens händer och åt ledamöterna endast medgifvit rättigheten att betala. Ett ämne af mera materiell syftning, men på tusende sätt inverkande ä samhällets moraliska förhållanden, har under förlidet år riktat folkets blick på regeringen. Frågan om den så kallade borgerliga näringen, om rättigheten att utan ett tillkonstladt laga fång komma till fullt ägande af sin egen arbetsfärdighet, står som ett berg i vägen för Sveriges materiella och, med denna nära förknippade, moraliska förkofran. Det är anmärkt och af de dagliga kollisionerna väl bekräftadt, att denna vigtiga rättighet ännu. beror af månghundra år gamla ordningar och författningar, men man har kanske icke anmärkt, att under de förflutna tidpunkter, som äga likhet med den närvarande, den borgerliga näringen i Sverige befunnit sig 1 en vida bättre belägenhet, smed hänseende till landets kultur i öfrigt och till samma näringar i främmande land, än den nu gör. Alla länders historia bevittnar, att under den fred, som följer långa och förhöjande krig, den industriella driften utvecklar sig med en likasom föryngrad kraft, och att det berott af Jagstiftningens vishet om7denna kraft kommit att drifva raka skott, eller knutit sig till onaturliga utväxter. Efter Carl XI:s krig, men ännu mera efter Carl XII:s, hastade regeringarne, att med gynnande ordningar och friheter, efter deu tidens bästa vilja och ininsigt mottaga och omhägna den uppvaknade kraft, som i sin egen verksamhet ville på en gång bota och glömma lidna olyckor. Dessa ordningar, de:sa friheter hafva väl icke skänkt fullkomlig belåtenhet, hvarken åt dem, som sknlle njuta, eller dem som bekostade desamma; men om man ock måste erkänna, att näringarne stego mindre gezom än i trots af dem, kan man dock cj neka, att de voro vackra bevis af regeringers omtanka och goda vilja. Lytena hafva likväl tillväxt, dels genom försöket att omplåstra det gamla, dels genom tidens vanliga art ait växa ifrån det, och bland det första 1809 års lagstiftare företogo, var de:före, att i ordalag, om hvilkas bestämdhet de sjelfva alldeles icke tviflade, proklamera en allmän näringsfrihet. Dessa ordalag hafva blifvitj så förtolkade, att de numera sakna all möjlig mening, och så att styrelsen blifvit enherrskare öfver näringslagstiftningens både grunder och detaljer; de gamla närings-författningarne hafval qvarstått och blifvit ökade med nya, och ore-l dan inom dem alla har växt till en höjd, somi väcker äckel. Allt sedan den nyssnämnde tolkningen tillkommit, har ropet på förbättring il näringslagstiftningen låtit höra sig och blifvit ökadt. De enskilda intressena hafva visserligen derunder ej låtit sin stämma felas, men alla hafva dock förenat sig deri, att någon bestämd författning vore bättre än ingen, och att saker-! het och bestämdhet i stadgarne och deras till-: lämpning, i afseende på näringsidkarnes förhållande till så väl hvarandra, som utländningen, vore vida att fördraga den ,bestående, oredan. Huru detta kraf blifvit uppfylldt, och hvad säkerhet man, att sluta från det förflutna årets åtgärder, må boppas att skörda för framtiden, skola vi här söka utröna. Redan år 18335 infordrade regeringen från Kommers-koltegium förslag till författningar för! utofningen af handel och handtverk, och med! infordrandet följde den upplysning, att regeringen redan före nyssnämnde (1835) års slut ville fatta beslut i detta ämne. Förslagen inkommo likväl ej förr än 1836. Nämnde år fattades intet beslut, och det förflutna året 1837 har ej veterligen bragt saken längre. En före-j dragande i konseljen har likväl umder året tillvägabragt och allmänneligen publicerat en åsigt, rakt motsatt Kommers kollegii, och, så vidtiman . hittills bordt sluta, äfven regeringens.