under året varit föremål för Styre!sens upp-
märksamhet. Enskilde hafva här som i andra
länder först bearbetat detta ämne, som till sin
natur äfven tyckes mer än andra taga de en-
skildas verksamhet och föredöme i anspråk.
Om dessa krafter skola hfvas eller förlamas af
den centralnykterhetsförening, åt hvilken rege-
ringen under året gifvit högtidlig sanktion, är
åter en fråga till framtiden. Här må blott er-
inras om den mot denna centralförening redan
framställda anmärkning, att dess form lagt hela
magten i den sjelfvalda direktionens händer och
åt ledamöterna endast medgifvit rättigheten att
betala.
Ett ämne af mera materiell syftning, men på
tusende sätt inverkande ä samhällets moraliska
förhållanden, har under förlidet år riktat fol-
kets blick på regeringen. Frågan om den så
kallade borgerliga näringen, om rättigheten att
utan ett tillkonstladt laga fång komma till fullt
ägande af sin egen arbetsfärdighet, står som ett
berg i vägen för Sveriges materiella och, med
denna nära förknippade, moraliska förkofran.
Det är anmärkt och af de dagliga kollisionerna
väl bekräftadt, att denna vigtiga rättighet ännu.
beror af månghundra år gamla ordningar och
författningar, men man har kanske icke an-
märkt, att under de förflutna tidpunkter, som
äga likhet med den närvarande, den borgerliga
näringen i Sverige befunnit sig 1 en vida bättre
belägenhet, smed hänseende till landets kultur i
öfrigt och till samma näringar i främmande land,
än den nu gör. Alla länders historia bevittnar,
att under den fred, som följer långa och för-
höjande krig, den industriella driften utvecklar
sig med en likasom föryngrad kraft, och att
det berott af Jagstiftningens vishet om7denna
kraft kommit att drifva raka skott, eller knutit
sig till onaturliga utväxter. Efter Carl XI:s
krig, men ännu mera efter Carl XII:s, hastade
regeringarne, att med gynnande ordningar och
friheter, efter deu tidens bästa vilja och in-
insigt mottaga och omhägna den uppvaknade
kraft, som i sin egen verksamhet ville på en
gång bota och glömma lidna olyckor. Dessa
ordningar, de:sa friheter hafva väl icke skänkt
fullkomlig belåtenhet, hvarken åt dem, som
sknlle njuta, eller dem som bekostade desamma;
men om man ock måste erkänna, att näringarne
stego mindre gezom än i trots af dem, kan man
dock cj neka, att de voro vackra bevis af re-
geringers omtanka och goda vilja.
Lytena hafva likväl tillväxt, dels genom för-
söket att omplåstra det gamla, dels genom ti-
dens vanliga art ait växa ifrån det, och bland
det första 1809 års lagstiftare företogo, var de:-
före, att i ordalag, om hvilkas bestämdhet de
sjelfva alldeles icke tviflade, proklamera en all-
män näringsfrihet. Dessa ordalag hafva blifvitj
så förtolkade, att de numera sakna all möjlig
mening, och så att styrelsen blifvit enherrska-
re öfver näringslagstiftningens både grunder och
detaljer; de gamla närings-författningarne hafval
qvarstått och blifvit ökade med nya, och ore-l
dan inom dem alla har växt till en höjd, somi
väcker äckel. Allt sedan den nyssnämnde tolk-
ningen tillkommit, har ropet på förbättring il
näringslagstiftningen låtit höra sig och blifvit ö-
kadt. De enskilda intressena hafva visserligen
derunder ej låtit sin stämma felas, men alla haf-
va dock förenat sig deri, att någon bestämd
författning vore bättre än ingen, och att saker-!
het och bestämdhet i stadgarne och deras till-:
lämpning, i afseende på näringsidkarnes förhål-
lande till så väl hvarandra, som utländningen,
vore vida att fördraga den ,bestående, oredan.
Huru detta kraf blifvit uppfylldt, och hvad sä-
kerhet man, att sluta från det förflutna årets
åtgärder, må boppas att skörda för framtiden,
skola vi här söka utröna.
Redan år 18335 infordrade regeringen från
Kommers-koltegium förslag till författningar för!
utofningen af handel och handtverk, och med!
infordrandet följde den upplysning, att regerin-
gen redan före nyssnämnde (1835) års slut vil-
le fatta beslut i detta ämne. Förslagen inkom-
mo likväl ej förr än 1836. Nämnde år fatta-
des intet beslut, och det förflutna året 1837
har ej veterligen bragt saken längre. En före-j
dragande i konseljen har likväl umder året till-
vägabragt och allmänneligen publicerat en åsigt,
rakt motsatt Kommers kollegii, och, så vidtiman .
hittills bordt sluta, äfven regeringens.