Me 029 MD 052 få sökas inem Hr Ehnemarks personlighet, som längre f am skall visas. Ins. kallar Hr E. en i yrket uppfödd, under många år på verldshafven danad, utmärkt och galaut sjöman och officer. Det är möjligt, att Hr E. tar sig väl fram på verldshafven, helst när en annana förer fartyget; men om hans sjömennabragder känna vi ju föga annat, än ait han har mycken benägenhet för landet, och föga böje!se att lemna dat. Utom hvad sjelfva huvudoch sfats-aktionen, eller strandningen, angår, så märkte man t. ex. huru han år 1836, när fartyget skulle afgå till Kiel, satte maschinen i rörelsz med landtåiget ännu fastgjordt i land, och nar han faun detta, hvarken backade maschinen el!er stack på tåget. Följden blef, att det nya tåget höll, men att bulten, hvarvid det var fästadt, sprang sönder och stog karlcn, som skulle lossa det, i hufvudet, så att han nästan som död måste föras till sjukhuset. Likaledes då Hr E. företog sin sista famösa resa till England, hade han mycken svårighet att komma ut från skeppsbron; den två eller tre C nger hissade kiyfvaren kunde ej hjelpa, och en halftimame tillbragtes på detta sätt för en ranöver, som våra alla öfriga ångfartyg dagligen göra, utan att deras befälhafvare ens förstå, alt. deri ligger någon konst. Vi ha nu expedierat insändaren; några ord. om sjelf:a saken återstå. Då vi här i landet i nära 20 år sett 20 till. 30 ångfartyg, ofta ända in i December, gå ij alla möjliga riktningar, på svåra och kinkiga farvatten, på våra insjöar och skärgårdar, men: ;atet enda af dem förolyckats; då uppdraget, ! att midt i sommaren, under ett vackert väder, : på ett 10 mil bredt farvatten, föra ett väl försedt ångfartyg, är ett af de lättaste uppdrag en: sjöofficer någonsin kan erhålla; då han ick2 deste mindre, under sådane omständigheter, ej! allenast stöter på, utan gör det så, att ingen räddning var möjig, då frågar nationen med skäl: huru har sådant kunnat tillgå? Vi skole) försöka att besvara denna fråga. Under en storm, som tidigare på sommaren i Östersjön öfverföll Odin, och hindrade det att fortsätta kosan, kunde Hr E. redan öfvertysa sig, att machinens makt ingenting förmådg elangeate. sas. Låt han varna sig af denna erfarenhet? Nej. På resan till England styrde han kursen från Holmen på Jutland rakt öfver till Ocdforaess, och inträffade der på punkten. I fall en lokal-missvisning å kompassen ägt rum, skulle han nödvändigt kommit några mil söder eller norr om destinationsorten. Det skedde likväl icke. Skälet var: att vinden blåste nästan stick i stäf, att ingen afdrift eller! strömsättning inverkade på kursen, mer än att! något fördröja framkomsten. Om distansmätning då anställdes efter pistonslagen, borde den tem-. ligen riktigt utvisa förhållandet, emedan machinia ensam erbetade. På återvägen höll har samma kurs. Detta var icke rätt väl beräknada ty i hindelse ef en nordlig eiler nordvect a: storimn, som han sett att machinen ej kunde. motså äfventyrade han att bli drifven på denlåe lågländia jutska kusten, Ingen storm inträffade, le och ham skulle således troligen kommit fram, il fall han varit lycklig nog att äfven nu ha motvind. Deremot blåste en gynnande vind, så att alla segel kunde utilsittas. Nu tänkte Hr E. sannolikt icke på, att förhållandet var olika, att stromsättning och vind måste diifva fartyget ur kosan — någonting, som Stockholms , rodderskor likväl dagligen iakttaga — utan höll samma kurs som förut. Följden kunde ej uteblifva : fartyget drefs. något litet mot den i lä liggande kusten. Hur låvgt var det derifrån? För att utrösa det, mätte Hr E, blott den enajr kraften: ångmachinen, och förglömde alldeles 1 den andra: vinden. Följden blet, att han ejle kände distansen. Nu stundade den mörkare de-l; len af natten. Höll Hr E. då upp mot vinden, lv och utåt hafvet, såsom försigtiga sjöfarande bru-lc V r l b-— br —-— tt cv Ok ks KR ka, när de i mörkret tro sig vara i granskapet af land? Nej, han fortsatte sin kosa. Hen han qvarblef väl åtminstene på sitt däck, som den minsta stutskeppare gör, när det är mörkt ochlk någon våda ken vara å färde? Nej, han gickie helt obekxymrad ned och lade sig i sin sang.la Det:a är hvad Ins. kallar : fortsatt kedja aflf mögor ech vakor,, och som gör sjömannens yr-g ke till en oaflåtlig kamp emot själs och kropps-ä försakelsern. Strandninsen var under sådana am fo