Me 029 MD 052
få sökas inem Hr Ehnemarks personlighet, som
längre f am skall visas.
Ins. kallar Hr E. en i yrket uppfödd, un-
der många år på verldshafven danad, utmärkt
och galaut sjöman och officer. Det är möjligt,
att Hr E. tar sig väl fram på verldshafven,
helst när en annana förer fartyget; men om hans
sjömennabragder känna vi ju föga annat, än ait
han har mycken benägenhet för landet, och fö-
ga böje!se att lemna dat. Utom hvad sjelfva
huvud- och sfats-aktionen, eller strandningen,
angår, så märkte man t. ex. huru han år 1836,
när fartyget skulle afgå till Kiel, satte maschi-
nen i rörelsz med landtåiget ännu fastgjordt i
land, och nar han faun detta, hvarken backade
maschinen el!er stack på tåget. Följden blef,
att det nya tåget höll, men att bulten, hvarvid
det var fästadt, sprang sönder och stog karlcn,
som skulle lossa det, i hufvudet, så att han
nästan som död måste föras till sjukhuset. Li-
kaledes då Hr E. företog sin sista famösa resa
till England, hade han mycken svårighet att
komma ut från skeppsbron; den två eller tre
C nger hissade kiyfvaren kunde ej hjelpa, och
en halftimame tillbragtes på detta sätt för en ra-
növer, som våra alla öfriga ångfartyg dagligen
göra, utan att deras befälhafvare ens förstå, alt.
deri ligger någon konst.
Vi ha nu expedierat insändaren; några ord.
om sjelf:a saken återstå.
Då vi här i landet i nära 20 år sett 20 till.
30 ångfartyg, ofta ända in i December, gå ij
alla möjliga riktningar, på svåra och kinkiga
farvatten, på våra insjöar och skärgårdar, men:
;atet enda af dem förolyckats; då uppdraget, !
att midt i sommaren, under ett vackert väder, :
på ett 10 mil bredt farvatten, föra ett väl för-
sedt ångfartyg, är ett af de lättaste uppdrag en:
sjöofficer någonsin kan erhålla; då han ick2 de-
ste mindre, under sådane omständigheter, ej!
allenast stöter på, utan gör det så, att ingen
räddning var möjig, då frågar nationen med
skäl: huru har sådant kunnat tillgå? Vi skole)
försöka att besvara denna fråga.
Under en storm, som tidigare på sommaren
i Östersjön öfverföll Odin, och hindrade det
att fortsätta kosan, kunde Hr E. redan öfver-
tysa sig, att machinens makt ingenting förmåd-
g elangeate. sas. Låt han varna sig af den-
na erfarenhet? Nej. På resan till England styr-
de han kursen från Holmen på Jutland rakt
öfver till Ocdforaess, och inträffade der på punk-
ten. I fall en lokal-missvisning å kompassen
ägt rum, skulle han nödvändigt kommit några
mil söder eller norr om destinationsorten. Det
skedde likväl icke. Skälet var: att vinden blå-
ste nästan stick i stäf, att ingen afdrift eller!
strömsättning inverkade på kursen, mer än att!
något fördröja framkomsten. Om distansmätning
då anställdes efter pistonslagen, borde den tem-.
ligen riktigt utvisa förhållandet, emedan machi-
nia ensam erbetade. På återvägen höll har
samma kurs. Detta var icke rätt väl beräknada
ty i hindelse ef en nordlig eiler nordvect a:
storimn, som han sett att machinen ej kunde.
motså äfventyrade han att bli drifven på denlåe
lågländia jutska kusten, Ingen storm inträffade, le
och ham skulle således troligen kommit fram, il
fall han varit lycklig nog att äfven nu ha mot-
vind. Deremot blåste en gynnande vind, så att
alla segel kunde utilsittas. Nu tänkte Hr E.
sannolikt icke på, att förhållandet var olika,
att stromsättning och vind måste diifva fartyget
ur kosan — någonting, som Stockholms , rod-
derskor likväl dagligen iakttaga — utan höll
samma kurs som förut. Följden kunde ej ute-
blifva : fartyget drefs. något litet mot den i lä
liggande kusten. Hur låvgt var det derifrån?
För att utrösa det, mätte Hr E, blott den enajr
kraften: ångmachinen, och förglömde alldeles 1
den andra: vinden. Följden blet, att han ejle
kände distansen. Nu stundade den mörkare de-l;
len af natten. Höll Hr E. då upp mot vinden, lv
och utåt hafvet, såsom försigtiga sjöfarande bru-lc
V
r
l
b-— br —-— tt cv Ok ks KR
ka, när de i mörkret tro sig vara i granskapet
af land? Nej, han fortsatte sin kosa. Hen han
qvarblef väl åtminstene på sitt däck, som den
minsta stutskeppare gör, när det är mörkt ochlk
någon våda ken vara å färde? Nej, han gickie
helt obekxymrad ned och lade sig i sin sang.la
Det:a är hvad Ins. kallar : fortsatt kedja aflf
mögor ech vakor,, och som gör sjömannens yr-g
ke till en oaflåtlig kamp emot själs och kropps-ä
försakelsern. Strandninsen var under sådana am fo