AS 9 oo OM RV RA ER
icke kan förmå någon medborgare i staten att,
mot statsråds-embetets heder och värdighet, öf-
vertaga ansvarigheten, så är inskränkningen in-
galunda otillbörlig. Beslut, som äro så långt
ifrån att öfverensstämma med folkets önsknin-
gar, att tvertemot ingen medborgare för något
pris vill påtaga sig ansvarigheten derför, kan
ingen förnuftig menniska i god afsigt önska att
se fattade och utförda.
Det är således tvifvelsutan klart, att konun-
gen endast är hindrad ifrån att vara despot, eller
ifrån att skada, genom en bestämmelse, som går
ut på, att hvarje kongligt beslut, för att kunna
verkställas, skall vsra undertecknadt af en råd-
gifvare, som sår för detsamma i ansvar.
Att en konglig rådgifvare, som betraktar sin
ställning från nyss antydda ståndpunkt, skall
finna sig förpligtad att neka sin underskrift på
ett beslut, hvaremot han protesterat, synes val
vara en naturlig följd; och om man alltså kun-
de förutsätta en sådan ansvarighet hos de kong-
liga rådgifvarne, och ea dermed öfverensstäm-
mande koaoseqvsens i handlingssitt, så skulle
grundlagens 30 vara tillräcklig att åstadkom -
ma en sann ministeriel ansvarighet. Såsom vi
eimedlertid ofvan hafva antydt, kan ministeren
eller statsrådet finna skenbar anledning att af
blygsamhet åsidosätta sin öfvertygelse för ko-
nungens, och då grundlagens ord icke fordra
mera än en pro:est till protokollet, så kan råd-
gifvaren anse för en pligt att lyda konungen
emot sin högtidligt uttalade öfvertygelse, huru
mycken svagket och inkonseqvens det också lig-
ger i ett slikt förhållande. - För att än ytterli-
gare bortresonera ansvarigheten — ty ansvarig-
het gifves i verkligheten icke, då den formella
protesten är tillfyllest — har det blifvit anfördt
att man borde fästa afseende på omständighe-
terna och förhållanderna hos oss, att våra stats-
råder i sjelfva verket icke äro obercende till
sin ekonomiska ställning, och att de vid af-
skedstagandet icke äro försäkrade om pension
eller en anständig utkomst i framtiden, Utom
att det låter ömkligt, att en konglig rådgifvare
skulle, af fruktan för sin framtida utkomst,
hancla emot hvad han efter pligt och samvete
anser rätt, eller begagna sig af en erkänd brist
i grundlagen för at fria sig från ansvar och
Ikväl behålla sitt embete, kan det äfven an-
närkas, att det icke af protesten och den der-
med förenade vägran af koatrasignation är en
ovilkorlig följd, att rådgifvaren måste taga el-
ler söka afsked, men väl att han får det, ifall
Konungen icke afstår ifrån sin mening. Då
Statsråderne Collet och Diriks af Hans Maj:t!
affordrades att söka sitt afsked, så valde de den)
formen, att uti afskedsansökningen tillkännagif-
va, det den afgåfves efter Hans Maj:ts önskan.
Det hade varit lika riktigt, om de i stället fört
en sådan ofrivillig afskedsansökan i Stasrådet för-1
klarat till protokollet, att de blifvit underrättade
om Hans Maj:ts afsigt att entlediga dem, och att
deräs kolleger derföre i detta afseende borde in-
gifva sitt betänkande till Konungen, som derefter
hade kunnat entlediga dem i följd af grundlagens
22 6. I sjelfva verket torde det må hända
vara likgiltigt hvilken form man begagnar; men
att icke ingifva den fordrade afskedsansöknin-
gen, är i allt fall det juridiskt riktiga till pen-
sionens konserverande ia optima forma, likasom
storthicget i det fallet slutligen kommer ait be-
stämma öfver pensionen; man kan öfver huf-
vud icke eiler inse, hvartill en sådan proforma-
ansökning, der grunden till ansökningen !upp-
gfv s, skall tjena. Som man vet, blef en stifts-
antman i försia året efter grundlagens införan-
d: uppfordrad ait söka sitt afsked, men svara-
de mycket riktigt, att det stod i regeringens
makt att gifva honom det, utan hans ansök-
ning. Han fick det icke, utan dog i sitt em-
bete.
Beslut af liten eller ingen vigt kunna väl
statsvråderna afråda, utan att det fordras att de
skola protestera emot d:m, och i praxis ega ic-
ke heller protester af dylik beskaffenhet rum.
Ar en sak deremot, antingen till innehållet eller
formen, af en sådan vigt, att en kunglig rådgif-
vare kraftigt bör protestera, och han alltså icke
vill pätaga sig ansvarigheten för beslutet, så bör
han icke heller med sin underskrift göra besu-
ets verkställande möjligt, och aldraminst bör
an fästa afseende på, hvilken som efter ho-
om kan komma at. intaga säte i rådet. Om
Man af ett sådant motf skulle svika sin pligt
As AL Ks RR
ke SH DM Fr mm NÖQ FM Ör FE —
-
le så