börja en examen rigorosum med honom, huru han fullgjort hvars och ens uppdrag, allt under hviskningar, förstås. Julaftonen kommer. Barnen stryka ut det sista strecket på väggen, som betyder, att man nu är vid det efterlängtade målet. Allt stök med brygd, bak, skurning, ljusstöpning o. d. är nu förbi, ech det återstår blott att föra hem en frisk gran från skogen, och att stapla npp ett för helgen tillräckligt förråd i den så kal ade vedvrån. Ett stort svinhufvud lägges i grytan, och, sedan detta bhfvit kokadt, samla sig de, som hafva lust, omkring spiseln för att cdoppa.,) Nu anordnas hafre åt hästarne, timotei åt den öfriga boskapen, och bandhunden tystaar gerna vid det rågade köttfatet. För tjenstfolket uppdukas ett bord, som förses med mat, grannt bröd, och cl, mer än nog, för att räcka till tjugondedagen. Klockan lider mot sex. Nu måste barnen på en stund stängas in, under det man dukar julbordet. De gamla leksakerne blandas med pya, högar af saffransbröd, pepparkakor och konfekt staplas upp, grenljusen och de i granen fastbundne vaxstapelsbitarne tändas. Andtligen öppnas dörren, barnen svärma in i det ljusa ummet, den fröjd, som begynpner, kan ej beskrifvas, Imen käånnes lika at barnen och föoräldrarne, På landet rogr man sig icke rigtigt mer än en gång om året, och det är under julhelgen. Man vet således icke der af den slapptet i riopet, som i hufvudstaden så of:a är en följd a en slitning emellan de tusende olika nöjen, hvilka der erbjuda sig. Kommer man in i en Stockholmssalong — hvar fiaver mon väl spår till denna spristande glädje. den späostighet i njutningskrafien, som så omisskännsligt röjer sig de landiliga kretsarne? Går du på en boli hufvudsteden, så finner du en mängd unga ele genta herrar, af hvilka knapt nog två bland tic deltaga i dansen. Den stackars hatten eller korten, tummas ett par timmar, till dess ägaren för att spara sig, eklipserar. För damerne återigen är det angeläget stt de äro uppe hvar dans, emedn man eljest skulle tro, att de ej blifvit nog uppbjudne. Blott de utmärktas!e skörheterne kunna riskera? att sitta. Och I bevare oss Gud om en Stockholmsflicka skulle i ett större sällskap med en enda bhek förråds latt hon sätter vera värde på en af sma tillpeI djare än de sndra. Modrep, guvernanten, pensions-förestånderskan predika ständigt för benne: ?Du måste vara lika mot aha? — det jär hufvuddygden. På landet deremot — förs:s aftonea vet du oftast redan på hvad fot du står med benne: der har manicke en så sträng omsorg att visa sig äga den i mit tycke föga skattbara förtjensten att sakna känsler. Också väckes en öm böjelse lättare på landet, än i hufvudstaden. Visserhgen ligger någon orsak härtill i de ständigt vexlamde föremål, som här framställa sig i den erotiska psnoraman; men hufvudersaken ligger likväl i den oförb:hållsamhet och eckla öppenhet, som på landet allmänt råder i umgänget. Man är der icke si noga om handsken, denna 1soleringsmachin, ständigt betäcker handen. Har man handskar, är det väl, har man inga, så är det så mycke! bättre, och der har man lärt sig att heldre rodna för en mycket urringad klädning, än en bar hand. vAnständigheten kom, och sederna fö svunne,, skref Kellgren. Mången tror sig finns någonting ganska träffande i denna vers, och den är det afven i det fall att man antager, det Kellgren med ordet anständighet förstod de Tlefnadsvett, som Gustaf III lät införskrifva frår Frankrike. I våra dagar:äger det dock lyckligtvi ingen tillämpning, hvarken för hufvudstaden eller landet, ty icke kan man säga, att, i de bil Idade kretsarne, hvarken å ena eller andra stäl let, något egentligt sedeförderf är rådande Det är blott förbehållsamhetens palissader, son Iböra önskas bort, ty de förderfva mången gån utsigten af en skön själ, och oförklarligt är Ihvarföre, då naturen utrustat menniskan mec Tbåde förstånd och känsla, hon skall vid alla till I fällen sska att i en så mycket som möjligt ly Isande dager framställa det förra, under det att hor I forsigtigt undviker att röja, det hon eger der I sednare. Å ,Men det der är ju en rigtig föreläsning,, sä ger läsaren — julen, julen! Nå ja då — julen. — ,För undvikande a kollision, hafva grannarne långt förut uppgjor I marcheraute for nejiena. och då man sätter si: