börja en examen rigorosum med honom, huru
han fullgjort hvars och ens uppdrag, allt under
hviskningar, förstås. Julaftonen kommer. Bar-
nen stryka ut det sista strecket på väggen, som
betyder, att man nu är vid det efterlängtade
målet. Allt stök med brygd, bak, skurning,
ljusstöpning o. d. är nu förbi, ech det återstår
blott att föra hem en frisk gran från skogen,
och att stapla npp ett för helgen tillräckligt
förråd i den så kal ade vedvrån. Ett stort svin-
hufvud lägges i grytan, och, sedan detta bhfvit
kokadt, samla sig de, som hafva lust, omkring
spiseln för att cdoppa.,) Nu anordnas hafre
åt hästarne, timotei åt den öfriga boskapen, och
bandhunden tystaar gerna vid det rågade kött-
fatet. För tjenstfolket uppdukas ett bord, som
förses med mat, grannt bröd, och cl, mer än
nog, för att räcka till tjugondedagen. Klockan
lider mot sex. Nu måste barnen på en stund
stängas in, under det man dukar julbordet. De
gamla leksakerne blandas med pya, högar af
saffransbröd, pepparkakor och konfekt staplas
upp, grenljusen och de i granen fastbundne
vaxstapelsbitarne tändas. Andtligen öppnas dör-
ren, barnen svärma in i det ljusa ummet,
den fröjd, som begynpner, kan ej beskrifvas,
Imen käånnes lika at barnen och föoräldrarne,
På landet rogr man sig icke rigtigt mer än
en gång om året, och det är under julhelgen.
Man vet således icke der af den slapptet i rio-
pet, som i hufvudstaden så of:a är en följd a
en slitning emellan de tusende olika nöjen, hvil-
ka der erbjuda sig. Kommer man in i en Stock-
holmssalong — hvar fiaver mon väl spår till den-
na spristande glädje. den späostighet i njut-
ningskrafien, som så omisskännsligt röjer sig
de landiliga kretsarne? Går du på en boli
hufvudsteden, så finner du en mängd unga ele
genta herrar, af hvilka knapt nog två bland tic
deltaga i dansen. Den stackars hatten eller
korten, tummas ett par timmar, till dess ägaren
för att spara sig, eklipserar. För damerne
återigen är det angeläget stt de äro uppe
hvar dans, emedn man eljest skulle tro, att de
ej blifvit nog uppbjudne. Blott de utmärktas!e
skörheterne kunna riskera? att sitta. Och
I bevare oss Gud om en Stockholms- flicka skulle
i ett större sällskap med en enda bhek förråds
latt hon sätter vera värde på en af sma tillpe-
I djare än de sndra. Modrep, guvernanten,
pensions-förestånderskan predika ständigt för
benne: ?Du måste vara lika mot aha? — det
jär hufvuddygden. På landet deremot — förs:s
aftonea vet du oftast redan på hvad fot du står
med benne: der har manicke en så sträng om-
sorg att visa sig äga den i mit tycke föga skatt-
bara förtjensten att sakna känsler.
Också väckes en öm böjelse lättare på landet,
än i hufvudstaden. Visserhgen ligger någon or-
sak härtill i de ständigt vexlamde föremål, som
här framställa sig i den erotiska psnoraman;
men hufvudersaken ligger likväl i den oförb:-
hållsamhet och eckla öppenhet, som på landet
allmänt råder i umgänget. Man är der icke si
noga om handsken, denna 1soleringsmachin,
ständigt betäcker handen. Har man handskar,
är det väl, har man inga, så är det så mycke!
bättre, och der har man lärt sig att heldre rod-
na för en mycket urringad klädning, än en bar
hand. vAnständigheten kom, och sederna fö -
svunne,, skref Kellgren. Mången tror sig finns
någonting ganska träffande i denna vers, och
den är det afven i det fall att man antager,
det Kellgren med ordet anständighet förstod de
Tlefnadsvett, som Gustaf III lät införskrifva frår
Frankrike. I våra dagar:äger det dock lyckligtvi
ingen tillämpning, hvarken för hufvudstaden el-
ler landet, ty icke kan man säga, att, i de bil
Idade kretsarne, hvarken å ena eller andra stäl
let, något egentligt sedeförderf är rådande
Det är blott förbehållsamhetens palissader, son
Iböra önskas bort, ty de förderfva mången gån
utsigten af en skön själ, och oförklarligt är
Ihvarföre, då naturen utrustat menniskan mec
Tbåde förstånd och känsla, hon skall vid alla till
I fällen sska att i en så mycket som möjligt ly
Isande dager framställa det förra, under det att hor
I forsigtigt undviker att röja, det hon eger der
I sednare.
Å
,Men det der är ju en rigtig föreläsning,, sä
ger läsaren — julen, julen!
Nå ja då — julen. — ,För undvikande a
kollision, hafva grannarne långt förut uppgjor
I marcheraute for nejiena. och då man sätter si: