vilja ge till, om du blott för några minuter kunde locka benne till fortepianot, för att göra en å quatre mains med dig? Men förgäfves! Der skall hon sitta och förderfva sina sköna ögon, och bröstet, som blir beklämdt, ej af ljufva qval, utan af en båge, för hvilken Astrild måst bortlägga sin. Men, som sagdt är, om du blott är kär och endast umgås på en vänskaplig fot i huset, så går det ändå an. Ve dig deremot, om du är festman, ty då kan du vara säker, att du på hela långa tiden icke ens får se henne. Instamgd med sin båge och sitt zefirgarn, sitter den älskade, och kommer någon i dörrn, klappar hennes hje:ta af ängslan, att det kan vara du — hon, som annars så gerna Åoppas, att det skulle vara du, hvar gång någon rör vid låset. Inträder du före julen till någon Victorine, hon må nu brodera i guld och silfver,, göra hattar eller sy kläder, så finner du henne uttröttad af nattvak och tyranniserad af Morfeus, och har hon gifvit dig något löfte, så miste detta stå efter det hon gifvit Herr Folcker eller Herr Flory — med ett erd, hvart du vänder dig, blott bleklagda nejo på dina böner, blott tråk och bekymmer. Men julaftonen kommer: — hvilket hvimmel: i julmarknaden, hvilket spring i alla bodar, — många som vilja sslja, ännu fler som vilja köpa, blott de hade penningar, och åter många som hafva penningar, men icke veta hvad de skola köpa. Mannen är rädd att möta sin busu, fadren sin dotter, fästmannen sin fästmö. Det lider mot aftonen; julklapparne skola läg gas in — nya bekymmer; — hvad skall man skrifva på dem? År man qvick, så bli ingenting qvickt nog, och är man icke qvick, så är man ännu värre fast. Så fattas papper, så segelgarn, så blir sigillet af det myckna lackandet så varmt, att det fastoar — och man har icke väl hunnit göra det sista omslaget, förr än man får höra ,det är serveradt., Nu kommer ändthigen ett ögonblicks hvila: men den räcker icke länge. Lutfisken, gröten expedieras snart — julklapparove komma in. Ny förlägenhet, ty, hvem skall man tacka. Tackar jag den, och det ej är hen, som gifvit mig julklappen, så ser det dumt ut, ty han kan tro, attjag hade aaspråk på att få något af honom; tackar jag honom åter icke, så, om han är den rätte gifvaren — han blir ju mankerad! Aundtligen skiljs man åt, och bar du varit bjuden blott såsom gäst, så är troligtvis em almanacha hela det byte du får med dig hem. Nu inträder ju helgen — komma hvar man vill, så får man blott se halfgäspande menuniskor, som alla instämma deruti, att juldagen är den längsta dag på hela året.c nSlågten, är sedermera några gånger under helgen tillsamman; men det egentliga societetslifvet börjar ej förr än på det nya året. I Stockholm är det endast barnens glädje, som är densamma som på landet. Men bar neus glädje, man må prisa den hur mycket man vill, är ändå i det bela medvetslös, och den kan ej vara annat, så länge förståndet än nu är outveckladt, och känslorna ej blifvit väckta till lif. Detta bevisas måhända mest tranchant deraf, att det väl rätt ofta händer, att en äldre person önskar sig tillbaka sin ungdoms men sällan deremot sin barndoms ålder. Och ändeck, fastän vi nu icke kunna fatta, buru vi kande känna så lifliga fröjder i barnsåren, framtaga vi stundom ur minnets förråder rätt glada bilder derifrån, och bland alla dessa bära de af jularne den mest skimrande drägt. På landet är julfröjten gemensam för alla ål drar, och äfven den fattige, som i hufvudstaden käoner sitt elände mera bittert den tid han foöreställer sig, att hans bättre lottade likar öfverlemna sig åt njutningar, motser på landet julen med längtan, ty han vet, att den förmögne då delar mer än vanligt med sig af sitt öfverflöd, och att han, åtminstone ej under julhelgen, behöfver lida någon egentlig nöd. På de flesta ställen å landet verkställes nemligen före jul en särskild bakning af s. k. fattigkakor,, hvilka lemnas ostyckade till de bettlande, utom en mängd andra födoämnen, och äfven på sina ställen ljus. Detta ör det vackra sättet att på landet fira julen, och det angenäma — haru mycket har ej landet derutaf, framför hulvudstaden? Det ligger i allmänhet någonting trefligt i de landtliga — sysslernas stök och bestyr, särdeles dem, som utgöra förberedelserna till julen. Här ser du den raska, fryntliga matmodren i sin