vilja ge till, om du blott för några minuter
kunde locka benne till fortepianot, för att göra
en å quatre mains med dig? Men förgäfves!
Der skall hon sitta och förderfva sina skö-
na ögon, och bröstet, som blir beklämdt,
ej af ljufva qval, utan af en båge, för hvilken
Astrild måst bortlägga sin. Men, som sagdt
är, om du blott är kär och endast umgås på
en vänskaplig fot i huset, så går det ändå an.
Ve dig deremot, om du är festman, ty då kan
du vara säker, att du på hela långa tiden icke
ens får se henne. Instamgd med sin båge och
sitt zefirgarn, sitter den älskade, och kommer
någon i dörrn, klappar hennes hje:ta af äng-
slan, att det kan vara du — hon, som annars
så gerna Åoppas, att det skulle vara du, hvar
gång någon rör vid låset.
Inträder du före julen till någon Victorine,
hon må nu brodera i guld och silfver,, göra
hattar eller sy kläder, så finner du henne ut-
tröttad af nattvak och tyranniserad af Morfeus,
och har hon gifvit dig något löfte, så miste
detta stå efter det hon gifvit Herr Folcker el-
ler Herr Flory — med ett erd, hvart du vän-
der dig, blott bleklagda nejo på dina böner,
blott tråk och bekymmer.
Men julaftonen kommer: — hvilket hvimmel:
i julmarknaden, hvilket spring i alla bodar, —
många som vilja sslja, ännu fler som vilja kö-
pa, blott de hade penningar, och åter många
som hafva penningar, men icke veta hvad de
skola köpa. Mannen är rädd att möta sin bu-
su, fadren sin dotter, fästmannen sin fästmö.
Det lider mot aftonen; julklapparne skola läg
gas in — nya bekymmer; — hvad skall man
skrifva på dem? År man qvick, så bli ingen-
ting qvickt nog, och är man icke qvick, så är
man ännu värre fast. Så fattas papper, så se-
gelgarn, så blir sigillet af det myckna lackan-
det så varmt, att det fastoar — och man har
icke väl hunnit göra det sista omslaget, förr än
man får höra ,det är serveradt., Nu kommer
ändthigen ett ögonblicks hvila: men den räcker
icke länge. Lutfisken, gröten expedieras snart
— julklapparove komma in. Ny förlägenhet,
ty, hvem skall man tacka. Tackar jag den,
och det ej är hen, som gifvit mig julklappen,
så ser det dumt ut, ty han kan tro, attjag ha-
de aaspråk på att få något af honom; tackar
jag honom åter icke, så, om han är den rätte
gifvaren — han blir ju mankerad! - Aundtligen
skiljs man åt, och bar du varit bjuden blott
såsom gäst, så är troligtvis em almanacha hela
det byte du får med dig hem.
Nu inträder ju helgen — komma hvar man
vill, så får man blott se halfgäspande menuni-
skor, som alla instämma deruti, att juldagen är
den längsta dag på hela året.c nSlågten, är
sedermera några gånger under helgen tillsamman;
men det egentliga societetslifvet börjar ej förr
än på det nya året.
I Stockholm är det endast barnens glädje,
som är densamma som på landet. Men bar
neus glädje, man må prisa den hur mycket
man vill, är ändå i det bela medvetslös, och
den kan ej vara annat, så länge förståndet än
nu är outveckladt, och känslorna ej blifvit väck-
ta till lif. Detta bevisas måhända mest tran-
chant deraf, att det väl rätt ofta händer, att en
äldre person önskar sig tillbaka sin ungdoms
men sällan deremot sin barndoms ålder. Och
ändeck, fastän vi nu icke kunna fatta, buru vi
kande känna så lifliga fröjder i barnsåren,
framtaga vi stundom ur minnets förråder rätt
glada bilder derifrån, och bland alla dessa bä-
ra de af jularne den mest skimrande drägt.
På landet är julfröjten gemensam för alla ål
drar, och äfven den fattige, som i hufvudstaden
käoner sitt elände mera bittert den tid han foö-
reställer sig, att hans bättre lottade likar öfver-
lemna sig åt njutningar, motser på landet julen
med längtan, ty han vet, att den förmögne då
delar mer än vanligt med sig af sitt öfverflöd,
och att han, åtminstone ej under julhelgen,
behöfver lida någon egentlig nöd. På de flesta
ställen å landet verkställes nemligen före jul en
särskild bakning af s. k. fattigkakor,, hvilka
lemnas ostyckade till de bettlande, utom en
mängd andra födoämnen, och äfven på sina
ställen ljus. Detta ör det vackra sättet att på
landet fira julen, och det angenäma — haru
mycket har ej landet derutaf, framför hulvud-
staden?
Det ligger i allmänhet någonting trefligt i de
landtliga — sysslernas stök och bestyr, särdeles
dem, som utgöra förberedelserna till julen. Här
ser du den raska, fryntliga matmodren i sin