da sig sjelf och 1 allmänhet andens lurmktioner.
Det ar icka demna vetenskapliga utbilduving, som
menligt inverkar på konstens frihet och upp-
höjda karakter; utan det är skole- och mantr-
sjukan, som mnedghållit och fjättrat snillet, just
genom alt upphöja medelmåttam :ill samma rang
med ofverlägsenheten. Man förvärfvar therier
och reglor, innan konstens behof uppenbarar:
sig. Man innöter sålunde en mängd begrepp,
dem man tr r grunslägga konsten, ech dem!
man tager for dess vasende. Det värsta är, alt
dessa begrepp uteslua eller paralysera ssiles
enkla, okons:ladge utbrett, om de någon gånz
skulle vilja inställa sig. Det är icke mer na-
tursanna iogifvelser, utan artificiella mastrpro-
jukter; åtminstone får det verkliga snillet gan
ska svårt alt lösshta sig från de i reglementet
föreskrifna höger- ech vensterom. Oftast är
det rätt sent, som problemerne vakna; och då
är man på :örhand exercerad i deras lösning.
Klart är, att de vid ett dylikt förhållande al-
drig blifva genuina, lefvande, och svaret såle-
des eckså forvridet eler innebållslöst.
Om sträegt begränsede och förhårdaade sko-
lor ofrast qväfva snillet, i stället för att väcka ;
det, hafva de deremot en annan ve:kan, som,
möjligen en och annan kan vara hågad att an-
se som er ersätlning: de upphöja till rang af
snille mången medelmåtta, som annars icke vå-
I gade gera anspråk derpå. Vi anse Hr Atter-!
bom höra till denma klass. En skola, till hvil-
ken han bekände sig, och som kände ett trän-
gande behof af mönster att uppvisa, upphöjde
honom, emedan han åtmiastone trämgt.de efter
poesi och besatt eu viss teknisk färdighet i sni-
daudet af de versformer, dem skolan hemtet ur
andra länders och försvurna tiders ex-mpel,
och upphöjt till mönster. Hr A. förfärdigade
snällt sonnetter och andra dylika småpref, och
betedde sig deruader så trånande och hjertnu-
pet, att icke blottskelan sjelf, utan äfven en del
af nationen, isyunerhet den qvinliga, klappade
händer, af skäl dem vi autydt i första artikeln
öfver detta ämne. Att det icke var naturlig
drift, som bröt sig väg och eemetståudligt dref
honom att sjunga, visar s:g bäst i språkets för-
(ärliga tröghet; hes den af naturen sjelf framåt
drifne skalden är språket musik. Ser man der-
emet närmare på Hr As d:kter, så känner man
sig evilkoviist etreflig vid det eviga skrufvande,
som orden undergå, omktedt det milda och öm-
ma och den käriet till ästhetiska luftbilder
samt bemödande att komma upp i eiherns zo
ner, som stundom röjes hos honom.
Men det är icke blott orden, som frambragts
ech modellerats med skruf äfven tanter och
bilder äre oftast bragta till verlden under en
vånda, pinsam ej blott för skalden sjelf, utan
äfven för läsaren. Sällan ser man spår till det
ta harmoniska f-amvällaede af en klar poetisk
bild i ett enkelt, på åhöraren elektriskt anslå-
ende språk, till derna osökta enhet mellan tan-
Ike och uttryck, som genast vicker ett slags
magnetisk rapport mellan skald och åhörare.
Skall man länge fundera, för att finna, hvad
skalden menar, så bör man åtminstene belönas
för sia möda genom att hitta något djupt och
stort. Men träffar man då den alldagligas:e tav-
ke, efter det mödosamma sökandet, så blhfve
man ovilkorligt gavska missnöjd. Fn klass
af läsare finnes väl, hvilken värderar ingenting
så högt, som cn klang, hvarur den icke kan
utleta mening — semma klass, som med lika
god smak läser Ötver bärget tll ett odödligt
namnm, och Öfver brgaret etc. —; men för
demna klass bör det väl icka egentligen rara,
som Hr ÅA. diktat, ehuru det är bland den, som
han funnit sina oförtrutvaste beundrare, — Vi
mana löseren att slå upp hvilket poem af Hr
A. sem helst, oeh försöka dechifrera dess ande-
mening. Efter mycken möda , mycket resolve-
rande, mycket letande efter ordens aflägsnare
betydelser, skall han väl vanligem få en mening,
men bekajad med två svåra lytem: det ena att
vara ytterst obetydlig, i stället för all den jup-
sinnighet, som de tillvridna orden tycktes lofva;
den andia att, efter det långa bensndet och na-
gelfarandet, ändock vara dunkel, vara blott en
aning, en svävande antydning af någet, som
skall föreställa bild och tenke. Detta mystiska
och obestämda må visserligen ofta vara en skön-
het i dikten; men då saall det icke ligga isprå-
ket, icke i ordecs grammatikaliska svårtydighet,
icke i ofö måga stt vara klar, wuan i vilja at
rara dunkel; de bilder, som i sig sjelfva är
och ämnas att vara enkla och tydliga, blifva
visst icke poetiska gsnom konstnä ens oskieklig
Åvet att handtera sitt instrument så, att det ieki