da sig sjelf och 1 allmänhet andens lurmktioner. Det ar icka demna vetenskapliga utbilduving, som menligt inverkar på konstens frihet och upphöjda karakter; utan det är skoleoch mantrsjukan, som mnedghållit och fjättrat snillet, just genom alt upphöja medelmåttam :ill samma rang med ofverlägsenheten. Man förvärfvar therier och reglor, innan konstens behof uppenbarar: sig. Man innöter sålunde en mängd begrepp, dem man tr r grunslägga konsten, ech dem! man tager for dess vasende. Det värsta är, alt dessa begrepp uteslua eller paralysera ssiles enkla, okons:ladge utbrett, om de någon gånz skulle vilja inställa sig. Det är icke mer natursanna iogifvelser, utan artificiella mastrprojukter; åtminstone får det verkliga snillet gan ska svårt alt lösshta sig från de i reglementet föreskrifna högerech vensterom. Oftast är det rätt sent, som problemerne vakna; och då är man på :örhand exercerad i deras lösning. Klart är, att de vid ett dylikt förhållande aldrig blifva genuina, lefvande, och svaret således eckså forvridet eler innebållslöst. Om sträegt begränsede och förhårdaade skolor ofrast qväfva snillet, i stället för att väcka ; det, hafva de deremot en annan ve:kan, som, möjligen en och annan kan vara hågad att anse som er ersätlning: de upphöja till rang af snille mången medelmåtta, som annars icke våI gade gera anspråk derpå. Vi anse Hr Atter-! bom höra till denma klass. En skola, till hvilken han bekände sig, och som kände ett trängande behof af mönster att uppvisa, upphöjde honom, emedan han åtmiastone trämgt.de efter poesi och besatt eu viss teknisk färdighet i snidaudet af de versformer, dem skolan hemtet ur andra länders och försvurna tiders ex-mpel, och upphöjt till mönster. Hr A. förfärdigade snällt sonnetter och andra dylika småpref, och betedde sig deruader så trånande och hjertnupet, att icke blottskelan sjelf, utan äfven en del af nationen, isyunerhet den qvinliga, klappade händer, af skäl dem vi autydt i första artikeln öfver detta ämne. Att det icke var naturlig drift, som bröt sig väg och eemetståudligt dref honom att sjunga, visar s:g bäst i språkets för(ärliga tröghet; hes den af naturen sjelf framåt drifne skalden är språket musik. Ser man deremet närmare på Hr As d:kter, så känner man sig evilkoviist etreflig vid det eviga skrufvande, som orden undergå, omktedt det milda och ömma och den käriet till ästhetiska luftbilder samt bemödande att komma upp i eiherns zo ner, som stundom röjes hos honom. Men det är icke blott orden, som frambragts ech modellerats med skruf äfven tanter och bilder äre oftast bragta till verlden under en vånda, pinsam ej blott för skalden sjelf, utan äfven för läsaren. Sällan ser man spår till det ta harmoniska f-amvällaede af en klar poetisk bild i ett enkelt, på åhöraren elektriskt anslående språk, till derna osökta enhet mellan tanIke och uttryck, som genast vicker ett slags magnetisk rapport mellan skald och åhörare. Skall man länge fundera, för att finna, hvad skalden menar, så bör man åtminstene belönas för sia möda genom att hitta något djupt och stort. Men träffar man då den alldagligas:e tavke, efter det mödosamma sökandet, så blhfve man ovilkorligt gavska missnöjd. Fn klass af läsare finnes väl, hvilken värderar ingenting så högt, som cn klang, hvarur den icke kan utleta mening — semma klass, som med lika god smak läser Ötver bärget tll ett odödligt namnm, och Öfver brgaret etc. —; men för demna klass bör det väl icka egentligen rara, som Hr ÅA. diktat, ehuru det är bland den, som han funnit sina oförtrutvaste beundrare, — Vi mana löseren att slå upp hvilket poem af Hr A. sem helst, oeh försöka dechifrera dess andemening. Efter mycken möda , mycket resolverande, mycket letande efter ordens aflägsnare betydelser, skall han väl vanligem få en mening, men bekajad med två svåra lytem: det ena att vara ytterst obetydlig, i stället för all den jupsinnighet, som de tillvridna orden tycktes lofva; den andia att, efter det långa bensndet och nagelfarandet, ändock vara dunkel, vara blott en aning, en svävande antydning af någet, som skall föreställa bild och tenke. Detta mystiska och obestämda må visserligen ofta vara en skönhet i dikten; men då saall det icke ligga ispråket, icke i ordecs grammatikaliska svårtydighet, icke i ofö måga stt vara klar, wuan i vilja at rara dunkel; de bilder, som i sig sjelfva är och ämnas att vara enkla och tydliga, blifva visst icke poetiska gsnom konstnä ens oskieklig Åvet att handtera sitt instrument så, att det ieki